Konkurrens och äganderätt ger valfrihet

Mångfald och valfrihet berikar. Som konsumenter har vi vant oss vid att gör olika val. Vi nöjer oss helt enkelt inte med ett varumärke, vi kräver att utbudet är större. Valet av vara och produkt vill vi göra själva, det beslutet överlåter vi ogärna åt andra.
I matbutiken och hos bilhandlaren är detta självklarheter. Men när det kommer till välfärdstjänster är det delvis annorlunda. Trots att man haft tolv olika bröd-leverantörer att vraka och välja mellan på ICA så har man funnit sig i att vården levereras av en och samma aktör; det offentliga.

Men tiden har ändrats. I dag finns det privata skolor, äldreboenden och en mängd vårdentreprenörer har på relativt kort tid etablerat sig.
Det privata ägandet har en relativt stark ställning i Sverige. Historiskt kan det bland annat förklaras av det utbredda självägandet som präglat vårt land. De själv-ägande bönderna och torparna älskade sin jord, sko-makaren slet långa dagar i sin egen skomakarverkstad.
Långt senare har teorier förklarat varför det var ett lyckat drag att tillåta folk att äga. Marknadsekonomin har i såväl praktik som teori visat sig långt överlägsen centralstyrda planekonomier. En kinesisk kommunistpamp frågade en gång dåvarande statsministern Torbjörn Fälldin vad han hade för förklaring till att de kolonilotter som kineserna själva rådde över i avkastning utklassade de statliga jordbruken. Fälldin gav ett jordnära och självupplevt svar vars kontenta var att det man äger, det vårdar man.

Valfrihet är en direkt följd av en fungerande och konkurrensutsatt marknad. När fler aktörer konkurrerar med varandra ges också konsumenterna möjlighet att välja mellan varor, produkter och tjänster.
Välfärdssektorn och de tjänster som produceras där är förvisso inte helt jämförbart med att producera stål, bilar eller skor. En skillnad är att välfärden finansieras gemensamt via skattsedel, medan skokostnader bärs av var och en. Länge var detta argumentet för att skatte-betalarna gemensamt också skulle äga institutionerna, vårdcentralerna, skolorna, äldreboendena samt gemensamt anställa den personal som jobbade där.

En baksida av detta var att valfriheten helt uteblev. Med tiden har dock fokus mer riktats mot att få den mesta möjliga välfärden för de gemensamma slantarna. Det vill säga att finansieringen ska förbli gemensam, men att det offentliga snarare upphandlar tjänsterna än driver allt i egen regi. Processen har inte varit smärtfri och den väcker fortfarande politiska känslor. Främst är det vänsterpartierna som varit skeptiska. I gårdagens Dagens Nyheter så hade oppositionsborgarrådet i Stockholm, socialdemokraten Carin Jämtin, en debattartikel under rubriken "skattepengar för välfärd får inte gå till kapitalister". Jämtins kritik riktas mot vinster och utdelningar i de privata företagen, främst var det friskolorna som fick sig en känga. Jämtin lovsjunger förvisso valfriheten och de reformer som möjliggjort utvecklingen inom välfärdssektorn, vilket är stort för att komma från en socialdemokrat.

Men Carin Jämtin glömmer dock bort en del saker: De vinster som uppkommit i friskoleföretag beror på att företagen på ett eller annat sätt skött sitt uppdrag effektivare än det offentliga. Men framförallt så glömmer hon att utan vinstmöjligheter så finns inget incitament för just det som driver de privata att prestera mer, bättre och effektivare. Att förbjuda vinster är att lägga en död hand över den entreprenörsanda som byggt vårt välstånd. Bonden kommer inte att älska och vårda sina grödor om han inte får skörda dem.