Om döden

Jag har alltid haft en oförklarlig, stark känsla av att jag kommer att dö inom ett eller två år. Jag vet att den förmodligen bara är en naiv försvarsmekanism som går ut på att om man nu ska dö om sjuttio år är det lika bra att vara förberedd. Men den har nog undermedvetet gjort mig mer motiverad att lyckas snabbare, att producera istället för att vara.
Jag tänker på de där små glasföremålen från artonhundratalet som jag köpte i Stockholm som har tillhört en människa som inte lever längre. De har kanske stått i ett vitrinskåp i en våning i Vasastan där det brusade i rören på natten och någon låg under ett täcke med någon och så funderade den på döden när den inte kunde sova. Men man blir inte immun mot döden för att man vet om att den finns. Det finns inga skyddsåtgärder att vidta. Den är som en fatal trafikolycka som alla i hela världen förr eller senare måste genomgå. Det känns orättvist på något sätt.

      Tipsa en vän