Om framgångsångest

De senaste veckorna har glidit förbi i ett värmekvavt rus av socker, vin och adrenalintillförsel när redaktörer velat använda mina texter. på natten drömmer jag om att jag kör bil fort, fort utan att kunna stanna och blir jagad av arga män i traktorer och redaktörer som ropar att jag har glömt deadlines. på dagarna förvirras jag av märkliga tillbakablixtar som både kan vara sådant jag upplevt på fyllan och i drömmar. hjärnan kan inte filtrera.
Jag vaknar nästan jämt klockan fem eller sex och kan inte ligga kvar. leds som en insekt till det elektriskt blå dataljuset och börjar skriva. Misslyckas fatalt med att diska och torka upp saker jag spiller på golvet och allt annat som krävs när man inte bor själv, får dåligt samvete. försöker kompensera genom att vara rar och älskvärd och känner mig klyschigt otillräcklig.
Eftersom skrivandet alltid har varit det roligaste i hela världen för mig så har jag haft svårt att inse att det faktiskt kan generera inkomst, att jag faktiskt nästan livnär mig på det helt i nuläget. Egentligen är det otroligt att kunna tjäna pengar på att göra något så tillfredsställande som att producera immateriell egendom, att folk faktiskt kan leva på att göra konstinstallationer och musik och texter om artonhundratalsfilosofer. Den kreativa processen är kriminellt härlig, det är verkligen som att föda barn, när man glidit in i skrivflödet så ger varje lyckad formulering en meningsfullhetsinjektion. Varje välgjutet ord som man applicerar i textmassan är som en perfekt basgång mot en gitarrslinga som får endorfinerna att ejakulera i blodet.
Men långfilmernas dramaturgi har internaliserats i mig och jag tänker hela tiden att jag inte borde känna mig så lugn och nöjd, för när det går som bäst för huvudkaraktären så knackar mördaren på. Att jag måste vara tacksam och strävsam och inte förhasta mig i min glädje, att jag måste böja mitt huvud inför försynen. Dumma amerikanska draman. Det liksom trubbar av en att vara rädd att förlora saker. Oavsett om det är pojkvänner eller frilansuppdrag. Den inkorporerade jantelagen viskar att man inte ska få hybris för att det straffar sig och att man failar om man tror för mycket på sig själv. Men det är ju en myt! Man måste få känna sig bäst i världen och oproblematiserat lycklig ibland.
Ibland känns det som att inget är nog, att man måste fortsätta prestera sitt yttersta medan man har det där flytet, för det säger ju alla självhjälpsböcker. Men jag tänker inte göra saker perfekt. Mitt nya jobb som chefredaktör för Nöjesguidens malmöupplaga känns som något man borde göra bättre än alla andra någonsin har gjort det men jag tänker göra det bra, inte perfekt. För det är en så typisk duktigflickagrej att inte nöja sig med bra.

      Tipsa en vän