farväl, bara ben

Höst och strumpbyxedags

Igår upptäckte jag att det var påfallande mörkt redan vid tiotiden. Jag slogs av en slags klaustrofobisk panikkänsla. Sedan jag var sexton har mitt liv gått snabbare och snabbare. Sommarmånaderna känns ibland bara som några dagar. Man reflekterar liksom inte över vad som händer och plötsligt är de över. På ett sätt längtar jag efter att få slippa gå utomhus och få sysselsätta mig med obscent nördiga inomhusintressen, men på ett sätt saknar jag redan allt som är bekvämt med sommaren. som att slippa strumpbyxor tillexempel. det är ju fruktansvärt! när man inte har haft dem på ett tag inser man hur obekvämt det är. brr. och man har inget val, för jag gillar inte byxor. när man blivit sommardegig så märker man inte det om man har klänning heller :)

      Tipsa en vän