Föreningsliv kräver engagemang

Att vara medlem i en idrottsförening är som att vara part i ett kärleksförhållande. Båda kräver engagemang och delaktighet. Båda handlar om att ge och ta. Det går inte att tumma på.

Det går inte att förhandla. Det är en överlevnadsfråga för såväl förhållandet som idrottsföreningen.

Innan jag påbörjade den här artikelserien har jag aldrig reflekterat speciellt mycket över att det svenska föreningslivet bygger på ideella insatser och engagemang från medlemmarna. Visst har jag alltid uppskattat att mina föräldrar aldrig knorrade när de fick gå upp i ottan på helgen, köra genom halva Skåne och sitta i en äckligt varm simhall flera timmar för att jag skulle mäta mina krafter i vattnet under någon minut.

Och jag var tacksam att pappa lite motvilligt antog rollen som bingolottsförsäljare på sitt arbete eftersom klubben behövde pengar. Men det har ändå alltid känts som en självklarhet. Det var liksom priset de fick betala för att en gång ha uppmuntrat mig att börja idrotta.

Men att priset för att vara med i en idrottsförening ofta är betydligt högre än själva medlemsavgiften är däremot inte självklart för nyanlända invandrare. Ingen kan kräva att de ska förstå det. Den föreningskultur som sitter i ryggmärgen hos mig är främmande för dem. De frågar sig varför de ska köra till tävlingar, baka bullar, stå i caféet eller sälja lotter när de betalar medlemsavgift.

Linda Attin, konsulent i ”Integration för förening”, berättade förra veckan att idrottsföreningar haft önskemål om att hon i informationen till SFI-klasser skulle förmedla vikten av engagemang och delaktighet. Betona att det inte handlar om dagis där föräldrarna bara lämnar av och hämtar sina barn. Ge klarhet i vad föreningarnas ideella basis innebär i praktiken.

Och det är förstås nödvändig information men om inte idrottsföreningen själv bjuder till blir det när allt kommer omkring bara tomma ord. Det är bara i föreningens gemenskap en nyanländ invandrare verkligen kan förstå och bli motiverad att anamma kulturen. Det vill säga villig att ge mer än ett ekonomiskt bidrag för att ta del av det utbud föreningen ger tillbaka.

Som jag skrev i första delen av artikelserien tror jag fortfarande idrottsföreningen rymmer stor potential att bli en arena för integration av nyanlända invandrare i det svenska samhället. Men det förutsätter att de inte behöver fråga sig varför de i tid och otid ska ställa upp för föreningen. De måste göra det frivilligt. Med tjat eller tvång kommer det inget gott, varken i en idrottsförening eller i ett kärleksförhållande.

      Tipsa en vän