Image är så 90-tal

Ofta hör jag folk uttala sig nedlåtande om facebook och säga att de aldrig skulle kunna lägga ut bilder på sig själva på fyllan där, för tänk om deras framtida chef skulle se det! men åh, när ska folk ge upp det omöjliga projektet att bevara någon slags övermänsklig offentlig image? Jag förstår inte vad folk menar när de säger att de är rädda för att göra bort sig på fyllan och råka twittra om det.

Jag gör bort mig ungefär var tionde minut, det är en del av den jag är. Jag sätter mig på golvet när jag ska hälsa på piratpartiets ledare och råkar hälla vin i någons soffa och kallar killar jag vill ligga med för ”trivseltjocka” och jag somnar på bordet på redaktionsfesten och jag frågar våldsamt obetänksamt män om vi ska hångla istället för att spela mystisk, jag äter sämre än feta amerikaner i en dokusåpa och jag lyckas sällan uppehålla en image som sval och ointresserad när jag träffar människor jag beundrar karriärmässigt utan kastar mig istället över dem och frågar ”Är du någon jag bör adda på facebook”?

Och det är bara så just för tillfället och jag har gett upp att försöka vara något annat. Vissa hatar det säkert, vissa tycker att det är lyteskomik och vissa har sagt att de älskar mig för det. Jag har slutat att räkna hur många procent av de jag träffar som inte tycker om mig.

      Tipsa en vän