och så blir man så snyggt snövitblekt också!

Hösten, äntligen äntligen

Hösten är favoritårstid och den period på året då jag blir som mest produktiv.

Naturens färger skiftar i takt med att sommarens krav på att vara lycklig dör ut. Jag upplever sommaren som lite obehaglig: när den är slut känns det som att vakna upp ur en lång och känslosam dröm som man inte minns något av, den är bara en följd av nätter och musik och människor som man inte hinner reflektera över. Jag skräms av det där, av omedvetenheten och tiden som flyr snabbare än man hinner blinka.
Det allra bästa med hösten är tågresorna. De senaste veckorna har jag farit mellan olika städer på helgerna och det har varit fantastiskt att få se ett färgskiftande vemodsgrått Sverige passera förbi utanför rutan medan man bearbetar det man har varit med om.
När jag omsluts av tågets elektroniska livmoderkropp och låter hundra mil av döende natur och öststatig arkitektur dundra förbi i 290 km/h utanför så känner jag ofta en stark känsla av närvar, dimslöjorna glider bort från medvetandet.
Mitt nervsystem kastar om sina rumsliga koordinater och inser att tåget kommer att vara mitt hem för några timmar, ett märkligt tidsrum mellan fredag, malmö, rutin, stockholm, undantagstillstånd och öververklighet. Jag älskar tanken på hur medpassagerarnas nedladdade minnen och upplevelser glider förbi deras ögon medan de dödligt vackra höstträdvyerna passerar utanför, hur helt olika minnessekvenser aktiveras i oss. Sådant som kanske är ödesdigert och svindlande men som vi enligt den sociala konventionens tysta överenskommelse naturligtvis håller inom oss.
Jag åker mycket hellre tåg än flyger trots att det ofta är dyrare. På flyget blir jag nedkräkt av arga högljudda barn och tvingas sitta tätt inpå människor som tuggar med öppen mun och andas för högt. Jag slås alltid av det surrealistiska med att planet lyfter, att naturlagarna inte bara är hittepå utan faktiskt bär våra sköra kroppar. Bristen på möjligheter till självbevarelse vid en eventuell krasch gör döden närmare än någonsin och jag vill varken tänka på sådant jag lämnar bakom mig eller sådant som väntar vid transportens ände: båda känns som att bära sköra porslinsägg i händerna medan man går på lina. Jag slås av hur smärtsamt det skulle vara att avsluta olika pågående skeenden på ett så banalt sätt som genom en flygolycka. Då sluter jag hellre in mig i en vadderad dvala, långt borta från reflektion över vad jag har att förlora.

Tåget är ett trivsamt undantagsstillstånd då kontemplation legitimeras eftersom inga andra sysselsättningar finns att tillgå. På tåget kan jag trivas i min egen ensamhet och tystnad, en sån som sällan accepteras i resten av det offentliga rummet.

      Tipsa en vän