Bonjour tristesse

Jag tuppar av på Malmö central med rysliga magsmärtor.

Nu är det kört, tänker jag, jag som precis övertalat har övertalat Robert till att skaffa katt. Men det är bara maginfluensa och läkaren ordinerar några dagar i sängen och enbart förtäring av milda soppor och buljong. Jag är sur för att jag missar en massa möten och föreläsningar och en fest och äter ett helt paket gifflar och en chokladkaka i ren protest. Jag får behålla den i magen i tjugo minuter ungefär.
Något konstigt händer med kroppen när man avbokar allt. Tinnitusen på höger öra som alltid brukar höras när jag ska sova försvinner nästan helt. Jag vaknar inte med hjärtklappning och stresshormonerna i blodet sinar. Jag skriver plötsligt långsammare och snubblar inte över orden när jag chattar eller twittrar. jag tänker på journalisten som rådde mig att lyssna på kroppen och vara rädd om magen för den är det första som pajar när man stressar.
De två första dagarna är det ganska skönt. De senaste veckornas intrycksbombardemang bearbetas i medvetandets bakgårdar och börjar kännas verkligare. Jag börjar göra listor, som jag jämt gjorde på högstadiet för att jag hade tråkigt. Jag brukade skriva listor över vilka som var elakast och populärast i klassen och vad jag hade ätit under dagen.
Det är skönt att skriva listor och sammanfatta, det ger en låtsaskänsla av att stanna tiden. Men den tredje dagen börjar ledigheten skava och jag känner mig som en inlåst hemmafru. I början var det skönt att gå runt och planera hur möblemanget i vår nya lägenhet ska se ut och söka på Tradera efter rokokostolar och hattar med flor och gamla parfymflaskor. Nu känns det plötsligt så förutsägbart och ytligt och tomt. Jag går promenader och tittar in i lägenheter som jag vill bo i och får ångest över att det känns som att det var vinter nyss. Tiden går så enormt fort när man är mitt uppe i det oändliga schemat av uppdrag och möten och texter. Jag går in på Facebook en gång var trettionde sekund för att få existensbekräftelse. Jag bloggar frenetiskt. Jag börjar oroa mig för framtiden. Tänk om jag inte kommer på fler textidéer. Tänk om allt det roliga tar slut snart. Jag förstår plötsligt hur Britney Spears menade i dokumentären om sig själv när hon sa att det är så skönt att alltid vara på resande fot och åka mellan hotellen jämt för då hinner man inte reflektera och oroa sig över saker. Så fort man stannar hemma ett par dagar och låter världen pågå utanför utan att man försöker blanda sig in i den så framträder livet så tydligt. Man börjar ifrågasätta saker och undrar hur man egentligen har hamnat där man är.
Jag älskar verkligen mitt hektiska livsschema även om det är tufft ibland. Men ibland undrar jag om jag kanske delvis använder det som flykt från de tomma dagar som jag inte riktigt kan hantera.

      Tipsa en vän