Sverige har världens högsta skattetryck och världens näst högsta marginalskatter. Men när Danmark vid årsskiftet sänker skatten så återtar vi ånyo den föga aktningsvärda platsen som landet med världens högsta marginalskatter. (Marginalskatt är skatten på den sista intjänade kronan, eller egentligen hundralappen eftersom vår skattetabell är avrundad).
Det är främst två saker som utmärker de svenska marginalskatterna: den höga högstanivån samt de enorma trappstegen. Den höga högstanivån gör att redan vid månadsinkomster på dryga 30 000 kronor så tar staten mer än hälften av löneökningen i skatt. Det säger sig självt att viljan att skaffa sig en högre utbildning, arbeta övertid eller lägga ner sin tid och själ i ett eget företag avtar då man måste skatta bort mer än hälften av arbetsinkomsten.

Även de enorma trappstegen i skatteskalan avskräcker. Eller det enorma steget kanske man ska säga, för det är just det första steget i statsskatten som, jämfört med andra länder, är väldigt stort. Tjänar du under brytpunkten för statsskatt så är din marginalskatt, det skiljer sig lite beroende på kommunalskattens storlek, cirka 30 procent. Det innebär att om du får 100 kronor i löneökning så får du behålla 70 kronor. Men passerar du brytpunkten, för närvarande cirka 31 800 kronor, så höjs din marginalskatt till cirka 51,5 procent. Om du då får en löneökning på 100 kronor så får du behålla 48 kronor och 50 öre! Tala om en kalldusch jämfört med tidigare löneökning.
1990 års skattereform var en bra skattereform. Bland annat för att den syftade till att göra det svenska skattesystemet mer transparent och likformig samt för att den innehöll en princip om att ingen skulle behöva betala mer än 50 procent i skatt och att inte fler än 15 procent av löntagarna skulle behöva betala statlig skatt. Dagens skattesystem är snårigt och invecklat och i dag betalar fler än 15 procent statsskatt. Trots att alliansregeringen höjt brytpunkten.
Regeringens Globaliseringsråd föreslog i våras en ny, blocköverskridande skattereform. En sådan vore önskvärd, men i dagsläget är det som att önska en julklapp som man vet att tomten inte kommer att komma med. Men på sikt kommer en övergripande reform att behövas.
Ett av många avsteg från 90-talets skattereform var då S-regeringen införde den så kallade värnskatten, vilket är en skatt som läggs ovanpå statsskatten och som därmed gör statsskatten i sig progressiv. Det finns goda argument för att avskaffa värnskatten, men i och med att kommunalskatterna höjts avsevärt sedan 1990 så kommer det inte att räcka för att nå principen om att ingen ska betala mer än halva lönen i skatt.

Jobbskatteavdragen har inneburit att skattetrycket sänkt avsevärt på främst låga och normala inkomster, vilket är väldigt glädjande. Men nästa mandatperiods skattepolitik måste, förutom utbyggda jobbskatteavdrag, angripa marginalskatterna. Värnskatten bör helst slopas, åtminstone sänkas. Statskatten bör sänkas och brytpunkterna bör höjas. Det handlar inte om att gynna de besuttna utan det handlar om rättvisa och transparens – och inte minst om att göra det svenska skattesystemet konkurrenskraftigt.