Moralpanik om barns träning

Barn mår inte dåligt av att känna lite press.

Jaha, då har debatten om tidig elitsatsning blossat upp igen. Den här gången är det TV4 som har slagit på stora trumman med bland annat dokumentärserien "Jag vill bli stjärna", en diskussion med en barnpsykolog vid frukostbordet i Nyhetsmorgon och debatt i ämnet under ledning av Lennart Ekdal och Marcus Birro.

Jag har svårt att hetsa upp mig över att några föräldrar gör det möjligt för barnen att satsa lite mer på sin sport än vad kamraterna i samma ålder gör. Visst vi har med all säkerhet familjer i Sverige där tomten på julafton bultar på dörren och säger:
"Hohoho, finns det några duktiga, ursäkta jag menar, snälla barn här?" Och det finns säkert ett antal barn i vårt avlånga land som aldrig fått känna sig som just barn på grund av att de förväntas infria föräldrarnas drömmar. Men herregud, det går att hitta idioter överallt. Det är knappast utifrån dessa man ska generalisera.

Jag har min filosofi glasklar. Barn ska från tidig ålder få testa på många olika idrotter. När de sedan fastnar för en sport, eller uppnår en ålder då de tidsmässigt måste prioritera en sport, gör föräldrarna rätt i att stötta dem helhjärtat i den. Stötta och pusha utifrån de befintliga förutsättningarna. Om plånboken är tjock kan en personliga styrketräningsinstruktör a la elvaåriga tennisesset Teodor i "Jag vill bli stjärna" kännas rätt. Det kan bara Teo och hans föräldrar avgöra. Jag vill fortsätta tro att föräldrar håller sina barn så kära att de aldrig gör avkall på att sportsatsningen sker på barnens villkor.

Därtill tror jag inte att barn mår dåligt av att känna lite press. Det är inte lika kul att träna varje gång, och oavsett om det beror på att man är trött eller på att polarna vill se film i ösregnet, är det inte anledningar nog att stanna hemma.
Och har man anmält sig till en tävling så ska man också förbereda sig ordentligt och försöka prestera sitt yttersta när det väl är dags. Det handlar om att lära sig disciplin. En sund disciplin som barn sedan har nytta av livet ut.
När jag simmade ställde mina föräldrar upp så mycket att de många gånger slog knut på sig själva. I gengäld förväntade de sig att jag tog min idrott på största allvar. Visst var jag missnöjd när jag tvingades i säng innan tolv en fredagskväll på grund av tidig tävling dagen därpå men såhär i efterhand inser jag att det är precis så det ska vara.

För övrigt var det i tisdags lång näsa åt alla dem som inte hade fått tummen loss och anmält sig till Broloppet. Ett drygt halvår före startskottet avlossas blev löparfesten nämligen fulltecknad. 30 000 personer har anmält sig. Lite överraskande men framförallt otroligt skoj. Den löparvåg som sköljde över svenska folket i somras har ännu inte dunstat.

      Tipsa en vän