Den är tack och lov nästan kemiskt ren från kalsonghumor, lokala påhopp och pajkastning av det tröttsamma slag som är mer regel än undantag på de flesta håll. 2010 års upplaga, den 18:e i ordningen, hade premiär på
Trettondagsafton, och är definitivt en rejäl fullträff. Kanske är den rent av det bästa som hittills har åstadkommits i revyväg i det en gång så betydelsefulla stationssamhället på armlängds avstånd från Malmö.

Det handlar om nummerrevy av klassiskt slag, det som den väl sammansvetsade ensemblen med Hasse Hardenstedt som primus motor bjuder på i Svedala Folkets Hus. Ofta är det smått vansinnigt och nästan hela tiden är det mycket, mycket roligt. Men också lite udda. Fast tro för allt i världen inte, att
man därför har slarvat bort en så självskriven ingrediens som Anna Anka. Nej då, såväl Anna som allsångskampen mellan Skansen och Liseberg finns med liksom bland annat en obetalbar Caroline af Ugglas i Hardenstedts förtjusande gestalt. Men mellan varven har manusförfattare Kandell också
blandat in lite allvar i leken, serverat på det lömska sätt som kungarna i branschen, Karl Gerhard och Tage Danielsson, en gång brukade göra.

Skrattet fastnar

alltså emellanåt i halsen. Numret ”I väntan på framsteget”, till exempel, är en svidande vidräkning med vår stolta blågula vapentillverkning
och borde hålla även för våra allra största och mest betydelsefulla svenska scener. Här får också herrar Hardenstedt och Kjell-Åke Ingerheim, med ack så effektiva och med revymått mätt små medel, visa vad de går för. Burleskt finlir kan man kanske kalla det för? ”Religionsakuten” är ett annat nummer man sent ska glömma. Elakt, roligt och dessvärre även i högsta grad verklighetsförankrat.

De tre ytterst mångsidiga damerna i ensemblen kompletterar både varandra och herrarna alldeles utmärkt. Alla tre agerar med pondus och självklarhet och sjunger dessutom bra. Sussi Perssons och Anneli Olssons svenska variant av far och son Crosbys halsbrytande 50-talshit ”Play a Simple Melody” just innan finalen är en riktig höjdare. Birgitta Hugo-Olssons lismande fiskhandlerska på ICA likaså. Som mor till den ytterst vältalige Carl Bildt - som tvååring och sittande i kärra - i Otto Perssons obetalbara gestalt är hon också magnifik.

Summa summarum: en utomordentlig, tempostark nyårsrevy som borde ses av många och som med framgång skulle kunna ge sig ut på turné. Att man lyckats väl med ljussättning och kläder och att man, inte minst, förfogar över en bra och följsam orkester under ledning av pianisten Göran Sonesson gör förstås inte saken sämre.