Om Olofsson fick chansen att tillsätta kommissionär, men inte tog den, satte hon prestige före partinytta.  

foto: scanpix

Prestige före partinytta

Av Johan Hammarqvist 14 JANUARI 08.47

LEDARE.

Det är inte tu tal om annat än att Cecilia Malmström (FP) kommer att bli en bra svensk EU-kommissionär. Hon har gott anseende i Europa, är språkkunnig och är en skicklig politiker. Men nu, när kommissionärerna frågas ut i Europaparlamentet, avslöjar Sveriges Radios Ekoredaktion att en folkpartist inte var statsminister Fredrik Reinfeldts (M) förstaval på posten. Enligt källor gick budet först till Centerpartiet.
Vilket parti som helst borde hoppa högt över möjligheten att få utse nästa svenska kommissionär. Inte minst om partiet, som Centerpartiet under mandatperioden, investerat tungt i att försöka vara statsmannamässigt. Förvisso en märklig prioritering från ett parti i den storleken, men nu är det som det är med den saken. En kommissionär från partiet hade onekligen varit en hjälp på traven i försöken att bli statsmannamässigt.
Emellertid ska partiledaren Maud Olofssons personliga prestige fått väga över jämfört med partinyttan om Ekots källor har rätt i att Centerpartiet först fick frågan. Detta då den enda rimliga kvinnliga kandidaten (ett krav regeringen enats om) från Centerpartiet hade varit Europaparlamentarikern Lena Ek. En kandidat som Olofsson inte drar särdeles jämnt med.
Ek är väl kvalificerad som kommissionär så det är inte på det hon stupade. Hon stupade på det faktum att Olofsson inte ville släppa fram henne trots att de är partivänner. För övrigt kan noteras att Ek inte heller blev minister efter regeringsskiftet 2006 trots att hon är en av de mest profilerade centerpartisterna utöver partiledaren själv.

Att som ledare sätta den personliga prestigen före nyttan för det egna partiet är inte speciellt sympatiskt. Rimligen bör Olofsson nu få en och annan fråga om detta.

      Tipsa en vän