Virginia Woolf räknas som en av de största anglosaxiska nittonhundratalsförfattarna trots att hon aldrig fick Nobelpriset i litteratur. Nu kommer hennes debutroman "The Voyage Out" för första gången ut på svenska.  

Foto: Scanpix/Arkiv

Litteratur som själsspråk

Av Maria Tellander 28 JANUARI 04.00

BOKRECENSION. Resan ut
Författare: Virginia Woolf
Översättning: Maria Ekman
Förlag: Albert Bonniers

Kvinnor på gränsen till nervsammanbrott skulle kunna vara den ena definitionen som skiljer ut giganten Virginia Woolf. Kvinnor med rätt till ett eget rum skulle kunna vara den andra. Någonstans i punkten mellan hårdför tanke och bräckligt sönderslitande prosa befinner sig alltid Woolf.
Det hon skrev hade nerv, briljans och svärta. Redan i första kapitlet på hennes debutroman "Resan ut" som ju både inleder författarskapet och boken märks det.
Liksom omväxlande inifrån och utifrån följs ett par på väg genom en stad till en båt. Hon stannar upp för att registrera saker som: "I hans fall skulle man av läpparnas rörelse kunna gissa att det var tankar, och i hennes fall av blicken som stelt riktades framför henne på en höjd ovanför de flestas ögon att de var sorg." I "Resan ut" läggs riktlinjerna för hennes fortsatta författarskap.

Resan de ska

företa sker bort från civilisationen, från kultur till natur, in i mörkrets hjärta.
I centrum står den unga Rachel på väg till en obestämd sydamerikansk plats samtidigt hela tiden blottandes sig själv. Romanen är egentligen som ett ständigt pågående samtal under resan och vid framkomsten kring litteratur, kärlek, politik, kolonialism, engelsk samtid och spelreglerna för det sociala umgänget.
Här är väl enda gången jag känner tillstymmelse till något krystat när lärda citat staplas på deras vardagskonversation liksom osmälta läsefrukter. Men den är ju trots allt skriven för nästan hundra år sedan.
Som Ulrika Milles skriver i efterordet så blev "Resan ut" färdigställd redan 1913 men inte utgiven förrän ett par år senare på grund av Woolfs dåliga mentala hälsa, hon drabbades av en depression och försökte begå självmord, under tiden blev den liggandes hos hennes bror som hade ett förlag. Virginia Woolf arbetade ju under den tiden i undervegetationen av den litterära samtiden i det som betecknas som Bloomsburygruppen, storförlag var det alltså inte tal om, snarare det som nu kallas källarförlag.

Sättet att skriva

har inte riktigt tagit steget fullt ut i det som senare blir Woolfs speciella signum. "Resan ut" kan säkert också ses som en i raden som ledde fram till "Vågorna" hennes mest utmanande roman som också just getts ut på nytt förra året (Bonnier Pocket).

Allt som här är utdraget, elaborerat, civiliserat är i "Vågorna" bara kvar som röster i en kör. Även om "Resan ut" inte riktigt frigör sig från samtidens konventioner ännu, det tar nog ett par böcker till, så finns där redan det där speciella som är så karaktäristiskt för Woolf.
Woolf måste vara urtypen för författaren som seismograf. Hennes känsligt avlästa människokunskap är hypersensitiv. Allt registreras: sinnesstämningar, kroppsspråk, underliggande motiv, miljöbeskrivningar som aldrig blir just bara sådana utan något mer.
Det är bättre än psykologi. Det är litteratur som själsspråk.

      Tipsa en vän