Om samhällets och individens skuld

Av Anna Lindblom 29 JANUARI 10.56

RECENSION. Riksteatern, premiär på Lunds Stadsteater
Oskuld av Dea Loher
Översättning: Maria Tellander
Regi och video: Melanie Mederlind
Scenografi: Anne Ehrlich
Skådespelare: Tobias Aspelin, Hampus Björck, Isak Hjelmskog, Marika B Lagercrantz, Marie Robertson, Monica Stenbeck

Den tyska dramatikern

Dea Lohers pjäs Oskuld handlar egentligen om raka motsatsen. Skuld. Om att digna under den, brottas med den, lägga den på andra. Om samhällets skuld, och individens. Går den att undkomma? Är det ens önskvärt? Är skulden kanske i själva verket den inbyggda moraliska motor som gör att vi faktiskt avstår ifrån de allra värsta missgärningarna?

Berättelsens upplägg känns lite grand som en krossad spegel. Bitarna ligger utspridda på golvet och glittrar, de hör ihop men ändå inte. I pausen hör jag ett och annat missnöjt muttrande om rörighet och brist på handling, men jag håller verkligen inte med.
Dea Loher pusslar med största möjliga elegans ihop karaktärernas respektive spegelskärvor till en helhet vars limmade skarvar bara gör den till en ännu bättre bild av en splittrad samtid.

Det är de båda unga afrikanerna som kommer till Europa och blir vittne till en ung kvinnas självmord samt finner en plastpåse som innehåller ett dilemma i form av en mycket stor summa pengar.
Det är paret som vill skaffa barn men som i stället får fruns mamma på halsen (en galghumoristisk åldring som spelas med fullkomlig bravur av Monica Stenbeck).

Det är den oändligt ensamma före detta tryckerisekreteraren som utger sig för att vara mor till olika grova brottslingar och söker upp de anhöriga till offren för att be om förlåtelse å den falske sonens vägnar.

Det är den blinda strippan som, lyckligt ovetande om världens fulhet, dansar sig igenom nätterna på en sunkig klubb i hamnen.
Och så vidare. En liten uppsjö av figurer som vimlar och myllrar i skrymslen och vrår av Anne Ehrlichs briljanta scenbygge, en genial konstruktion med en stor cirkulär filmduk i mitten på vilken vissa av scenerna projiceras live medan skådespelarna står ute i kulisserna och talar in i en kamera. Scenografin förstärker den känsla av dockskåp som präglar hela föreställningen. Skådespelarna bär peruker med en docklikt artificiell blankhet, och deras rörelser är ofta mekaniska på ett sätt som för tankarna till marionetteater.

Det är okonventionellt och krävande, visst, och somliga av de religiösa referenserna känns måhända en aning malplacerade i en extremsekulär svensk kontext. Men framför allt är det mångbottnat och starkt, med ett skådespeleri på absolut högsta nivå. Och obekväma frågeställningar som angår oss alla.

      Tipsa en vän