INITIERAT. Allt sedan Cecilia Malmström (FP) fick den prestigefyllda posten som svensk EU-kommissionär har det varit spekulationer om vem som ska efterträda henne som EU-minister.
Att det skulle bli en folkpartist har varit glasklart för att behålla styrkeförhållandena i regeringen. Frågan har varit vem? Igår kom svaret, Birgitta Ohlsson. Ingen högoddsare men likafullt en överraskning. Partiledare Jan Björklund (FP) sägs ha haft sina kval över att utse just Ohlsson. I slutänden lär den nya ministern inte bli något tillskott i positiv riktning för regeringen. Därtill är hon för mycket av en besserwisser och plakatpolitiker.
Grundfrågan som måste ställas är om det faktiskt behövs en särskild EU-minister överhuvudtaget? EU-frågorna förtjänar självklart uppmärksamhet men är högst påtagligt närvarande i de respektive fackministrarnas arbete. Jordbruksministern sköter jordbruksfrågor, migrationsministern flykting- och asylpolitik och så vidare.
EU-ministern har inga egna frågor att hantera sedan det svenska ordförandeskapet förts i hamn. Det blir snarare en form av pratminister. I den mån regeringen vill lyfta fram EU-frågorna särskilt hade en annan minister kunnat få titeln och arbetsuppgifterna. I Finland har de till exempel en migrations- och EU-minister. Den typen av lösning hade mycket väl kunnat fungera även i Sverige.
Nåväl, nu står vi där med en EU-minister. Och med små möjligheter för Ohlsson att göra något bestående avtryck under de sju månaderna fram till valet. Hon har ju i realiteten inga egna frågor, inga möjligheter att forma politik utan det sköts på fackdepartementen. Därför blir den nya EU-ministern mest en valarbetare.
Läs hela tidningen i din dator
Massor med bra erbjudanden för dig som prenumererar.
Missa inte vår kompletta tv-guide!