Frilansjournalisten Henrik Brandâo Jönsson från Malmö är bosatt i Rio de Janeiro och kommer i dagarna ut med en reportagebok om Brasiliens stadsplanemässigt mycket udda huvudstad Brasília, "Fantasiön - ett reportage från Brasiliens hjärta".  

Foto: Jörgen Johansson

Från Riseberga till Rio

2

Av Caroline Alesmark 7 FEBRUARI 11.05

NÖJE. Att han skulle hamna i Brasilien var egentligen helt självklart, sett i backspegeln.

Henrik Brandâo Jönsson har alltid varit de stora gesternas man. Lång, blont rödhårig – det engelsmännen kallar strawberry blonde – och med ett svajande kroppsspråk satte han prägel på Malmö, både som journalist och bakom disken på Café Cosmopolitan. I dag smälter han utmärkt in i Rio de Janeiro – trots att han är gringo.

Henrik Brandâo Jönsson arbetar som Latinamerika-korrespondent för nordisk press och i dagarnager kommer han ut med en reportagebok om Brasiliens mytomspunna huvudstad Brasília "Fantasiön ett reportage från Brasiliens hjärta".
– Första gången jag besökte Brasília var 2002 när jag täckte valet som gjorde Lula till Brasiliens första arbetarpresident. Jag hade bott i landet ett tag men aldrig haft någon anledning att åka upp till huvudstaden. När Lula vunnit och jag skickat iväg min sista text från hotellrummet ville jag gå ner på hörnet, träffa folk och ta en öl – det var bara det att det inte fanns något gathörn!

"Södra hotellsektorn ligger som en isolerad betongö mitt i centrum. Det finns inga trottoarer, övergångsställen, barer eller restauranger. Skulle jag ta mig någonstans var jag tvungen att riskera livet genom att korsa Monumentalaxeln med sina tolv filer. Det livliga gathörnet, kanske det mest brasilianska av allt, existerade inte".
– Jag blev chockerad, hur i hela världen kan världens coolaste befolkning ha skapat detta, brassar som kan få en fest att uppstå av en kapsyl och en ölburk. Jag befann mig fortfarande på smekmånadsstadiet, och så kommer jag till detta missfoster, och bara känner, detta MÅSTE jag skriva om. Först var tanken ett reportage, men det bara svällde och när jag förstod att Vällingby var förebild till Brasília insåg jag att jag var tvungen att skriva en bok, utbrister han och jonglerar med sitt juiceglas på Systrar & Bröder i Malmö.

 

Foto: Jörgen Johansson

En av bokens styrkor är Henrik Brandâo Jönssons förmåga att vara personlig, att låta läsaren uppleva staden med hans ögon. 1960 flyttade Brasilien sin huvudstad till savannen mitt i landet, tusen kilometer från kusten. Arkitekten Lúcio Costa skapade en modernistisk mönsterstad, formad som ett flygplan med en nord-sydlig axel med bostadsområden och en öst-västlig axel med offentliga byggnader. Bostadskvarteren kallas Super Quadras och gatorna har inga namn, bara en rad nummer. Målet var att skapa en stad fri från klassklyftor och korruption.
– Arvet från kolonialismen har lagt grunden till ett av världens grymmaste klassamhällen. Oavsett om man var städare eller senator skulle man bo i samma kvarter. Nu blev det inte så, idag är Brasília omgivet av 28 satellitstäder som förser huvudstaden med arbetskraf.
Förutom bostadsstadsdelarna är Brasílias stadsdelar uppdelade i sektorer efter funktion – bank, handel, hotell, nöje, idrott, sjukhus, medier, grafisk sektor och påfyllnings- och förvaringssektorn. Associationer till Orwells "1984" eller Bradburys "Fahrenheit 451" är inte långt borta.

Den person som världsarvsskyddade Brasília förknippas mest med är arkitekten Oscar Niemeyer. Han har skapat nästan alla offentliga byggnader och är vid 102 års ålder fortfarande aktiv. Brasília byggdes på rekordtid och stod klar efter 41 månader. Statsapparaten tvångsförflyttades från Rio, för att få byråkraterna att gå med på att leva i Brasília flerdubblades deras löner, en vana som fortfarande sitter i.
– Om du ska flytta dit får du tre gånger högre lön, ingen vill bo där, alla vill tillbaka till skärgården. Men så inträffar då det konstiga, när efter några år, då gillar du det. Det finns ingen kriminalitet i Super Quadras och du tjänar otroligt bra. Du är sannolikt statsfunktionär och det räcker med att du är på jobbet mellan elva och tre. En sak jag inte riktigt skrivit ut är hur Brasílias ekonomiska rovdriftsystem och gigantiska byråkratiska apparat dränerar Brasiliens ekonomi. Hade inte Brasílias höga löner funnits hade Brasiliens gator varit asfalterade, och alla barn kunnat gå i skolan.

Å andra sidan, hade inte Brasília funnits är det mycket möjligt att inte Brasilien funnits. Konkurrensen mellan Rio de Janeiro och Sao Paulo var så stor att Brasília blev en politisk kompromiss. Brasília ser till att projektet Brasilien fungerar. Samtidigt är Brasília något djupt onaturligt i det i övrigt så vibrerande Brasilien.
– Folk blir deprimerade, sitter ensamma i sina lägenheter med AC i stället för att gå ner på gatan och reagerar då och då helt irrationellt eftersom de är så frustrerade. Ett annat fenomen jag inte tagit med är att Brasília har ovanligt hög andel transvestiter. De stela byråkraterna jobbar i sina modernistiska betongskrapor, är otroligt ordentliga, men plockar då och då upp en transa i bilen på vägen hem.

Sen finns det även en mer oväntad sida av Brasília, den andligt frisläppta. Ett långt stycke i boken behandlar det faktum att staden fungerar som ett sydamerikanskt new age-centrum.
– I och med att Brasília är så nytt har människor inte styrts av gamla katolska sedvänjor. Det började med en armégeneral under militärdiktaturperioden som blev ledande inom ufologin – vissa nätter när månen stod på ett visst sätt samlades folk utanför stan och väntade på ufon. Öppenheten ledde till skapandet av en esoterisk stad. Hit kommer byråkraterna men också sökarna, det finns hela samhällen uppbyggda kring gurus, och den tidigare obefolkade savannen kryllar av myter.
– Jag skulle tro att Brasilien är världens mest unionsfria land. Här bor tio miljoner muslimer men det har aldrig funnits någon clash mellan araber och katoliker, inte kastats en enda sten. Det är något av det jag älskar mest, öppenheten. Jag har aldrig varit religiös i Sverige men här är jag det, inte religiös som i kyrkan, utan troende. Andlighet har en självklar del i samhället. När vår dotter var nyfödd var det dramatiskt i början och då sysslades det mycket med hokus pokus. Det är helt accepterat med afrikanska religioner och andra religiösa riktningar, ingen lyfter ett ögonbryn.

Unionsfrihet till trots, människosynen i Brasilien är speciell, och trots de höga ambitionerna vid Brasilias födelse är klassgränserna tydliga, de få svarta som bor inne i huvudstaden har verkligen lyckats
– Brasilien är inte ett land för alla, det har aldrig varit det och det är ingen som någonsin har velat att det ska vara det.
Henrik Brandâo Jönssons hustru Regina är mulatt med indianska, afrikanska och portugisiska rötter, å andra sidan uppvuxen i en medelklassfamilj, van vid tjänstefolk. Som svensk från Malmö, med en farmor från Hököpinge som tråcklade sockerbetssäckar för att försörja sig, har klassfrågan varit komplicerad.
– Det är oerhört svårt att byta klass i Brasilien, men lyckas du ekonomiskt eller karriärmässigt som svart så blir du ibland vit. Se på Pelé, ingen kallar honom svart. Vi tillhör brasiliansk medelklass, för min fru är det självklart med hembiträde och barnflicka, men i början var det mitt stora trauma. Nu har jag vant mig, och vårt hembiträde lever i en lyxvärld jämfört med sina kollegor, som ett sätt för mig att komma runt det. Vi ger henne mer än dubbelt så hög lön som lagstadgat, och hon har arbetstider, de flesta har inte det. Jag behandlar henne som anställd, man leker inte kompis.

 

Foto: Jörgen Johansson

Berättelsen om hur Henrik Brandâo Jönsson hamnade i Brasilien började egentligen långt innan han mötte Regina 2001. En version är att han fick jobb på världsutställningen i Lissabon 1998 genom att låtsas att han kunde portugisiska och därefter började resa runt i portugisisktalande länder. Den riktiga är dock ännu äldre, 1992 gjorde han sitt allra första utlandsjobb, om världsutställningen i Sevilla, för Norra Skåne. Efteråt tog han en avstickare till Lissabon, men kände sig bara lost, fram till sista kvällen när han träffade en brasiliansk tjej som drog med honom på efterfest.
– Jag tror att något föddes där, en smak av något annat. Fast det dröjde innan jag åkte dit, landet är så mäktigt, lika väldigt som USA, och det är svårt att veta var man ska börja. Och det är rätt roligt att min korrespondentkarriär började på Norra Skåne, utan att jag visste om det.

Han säger att han egentligen lever samma slags liv i Rio som i Malmö. Bor i lägenhet, lever på att skriva, tar sin cykel till kontoret en bit bort, som han delar med några arkitekter, formgivare och en nätbokhandel för begagnade böcker.
– Jag älskar att leva i Rio, samtidigt är flytten dit det svåraste jag gjort, en mer komplicerad process än många förstår. Jag var 33 och det är mycket svårare än att flytta sina bopålar än när man är 25. Vid 33 har du skaffat alla dina bästa vänner, du har dina rutiner, du pluggar inte längre och nya jämnåriga har redan sina vänner.
– Själva kulturkrocken har däremot inte varit så stor för mig, kreativ medelklass är ju likadan i Rio som i Malmö, New York eller Delhi. En av de tråkiga sakerna är dock att jag inte har så många brassevänner längre, du kommer bara till en viss nivå, sen är det stopp, ungefär som för invandrare i Sverige. Nu umgås jag mest med antingen brassar med utomlandskoppling, eller utlänningar. Och nästan alla har barn – när vår dotter kom fick jag över en natt en helt annan kontaktyta, det var den stora bonusen, att komma in i det brasilianska vardagslivet.

Till Sverige kommer han någon gång om året, för att upprätthålla yrkeskontakter, träffa vänner, och ge nu femåriga Clara svenska rötter.
– Jag pratar alltid svenska med henne, det är jag benhård med, och hon förstår allting, även om hon än så länge bara svarar på portugisiska. Vi har en massa svenska DVD-filmer och Youtube har blivit vår räddning, där går det att hitta allt. Dessutom lagar vi svensk mat ihop – kanelbullar och fläskpannkaka – så att hon ska få känna smaken av Sverige.

      Tipsa en vän