Färgglödande hyllning

Av Britte Montigny 8 FEBRUARI 11.58

UTSTÄLLNING. Olle Kåks och
eleverna Peter Johansson, Björn Wessman och Johan Scott.
Konsthallen i Hishult
Till och med 28 februari
<´br>

Olle Kåks (1941-2003). Dalmas, uppväxt i Halland. Därefter vinterstockholmare och sommarhallänning med en eller ett par tentakler i den skånska myllan, främst i Österlen. Den geografiska spridningen har givit avtryck i hans konst. Ekon från Dalarnas kurbitsmåleri blandas med influenser från den internationella konstscenen och med kärleksförklaringar till de halländska och skånska landskapen.

Ända sedan debuten i slutet av 1960-talet har Olle Kåks varit en central gestalt på den svenska konstscenen vilket återkommande utställningar också erinrar om. Just nu är han aktuell med inte mindre än tre utställningar.
En stor och övergripande på Länsmuseet i Halmstad, en mindre och mer småskalig på Halmstadgalleriet Birgersson, samt en på Konsthallen i Hishult. Här visas dock inte bara verk av Olle Kåks utan också av tre av hans mest namnkunniga elever: Björn Wessman, Johan Scott och Peter Johansson.

Länsmuseet och Galleri Birgersson svarar vardera för en repetitionskurs i Olle Kåks konstnärskap. I synnerhet galleriutställningen illustrerar i koncentrerad form Kåks utveckling från debuten då han lät sig frestas av popkonsten, till året innan hans bortgång.
Däremellan målningar som dels tangerar den psykiska turbulens han genomlevde på 1970-talet, dels erinrar om hans förtjusning i Matisse"s rena färger och sena, dekorativt ornamentala fauvism. Det senare är betecknande. Kåks hade en övergripande förkärlek till dels ytan (enligt honom var det där och ingen annanstans en målning hörde hemma) dels till färgerna som oftast bärs fram av en kraftfull intensitet.

Från Halmstad till Hishult. Från sammanfattningarna av ett konstnärskap till konsekvenserna av det skildrat i form av ett möte mellan å ena sidan verk av Kåks (däribland "Slagsmål" och "Odalisk II"), å den andra av tre av hans elever.
Innan Kåks avslutade den byråkratiska delen av sin karriär som rektor för Konsthögskolan i Stockholm hade han under en rad av år haft en professur i måleri vid samma skola.
Bland eleverna fanns dels Hässleholmspågen Björn Wessman, dels ålänningen Johan Scott, som båda delar sin lärares förtjusning i ett lysande färgspråk. Wessman har tagit tag i såväl den "matisseska" koloriten (den som lånat sina färgklanger från den provencalska paletten) som i förtjusningen över det dekorativt ornamentala.
Den niodelade Orkidébuketten "Linnés trädgård" från 1996-2009 är med sitt närgångna studium av det allra innersta i blommornas kalkar ett utmärkt exempel på det senare. Här är det yta, färg, linje. Kåks måste ha nickat gillande.

Också Johan Scott är kolorist. Liksom Wessman frossar han i färg, skapar nonfigurativa och "non-ornamentala" ytor. Skiktade ytor visar det sig. Raster av färg som blandat med stråk av ljus leder blickarna längre och längre in i målningarna.
Och det som "bara" var yta förvandlas till fragment av arkitektoniska rum, som ändå kanske bara finns i betraktarens fantasi.
Ett ambivalent måleri. Kluvet och gäckande utmanar det perceptionen, lockar ögat att omväxlande nagelfara ytan, omväxlande söka sig inåt. Återigen föreställer jag mig att Kåks skulle ha nickat gillande, om än med viss reservation för de anade djupen.

Att hitta bandet mellan Kåks, Wessman och Scott är inte svårt. Värre är det med Sälenfödde Peter Johansson, svensk konsts svar på Damien Hirst, om än inte fullt så bisarr och med ett befriande inslag av galghumor.
Johansson har tidigare serverat sin publik såväl dalahästar som falukorvar i uppskivat skick- den här gången står den tämligen malätne, uppstoppade räven "Bruno Liljefärs", som skivats upp av handmålade porslinspaletter, på menyn.
Jag kan inte påstå att Kåks ande direkt svävar över Johanssons verk, men det spelar ingen roll. Både räven och övriga verk är så befriande annorlunda att de ger en extra knorr åt Konsthallens i Hishult färgglödande hyllning till en lärare och hans elever.

      Tipsa en vän