Även modern Esma Abazi lider av en njursjukdom, men hennes tillstånd är inte lika allvarligt som sönerna Shpend och Burims. Snart är sista hoppet ute för familjen, som sannolikt utvisas till Kosovo inom kort. Foto: Arne Forsell/Bildbyrån

Utvisas - till en tidig död

Av Torbjörn Wester 9 FEBRUARI 06.15

TYRINGE. Utan rätt medicinsk hjälp riskerar de njursjuka bröderna Shpend och Burim Abazi från Kosovo att bli allt sämre och gå en för tidig död till mötes. Hjälpen kan de få i Sverige, men inte i Kosovo. Trots det ska de nu utvisas.

En tjock pärm med myndighetspapper ligger på soffbordet i lägenheten i Tyringe.
I soffan sitter familjen Abazi och kämpar för att hålla tårarna borta. Inget har hjälpt och snart är två års kamp för livet slut.
– Det finns inte ord för att beskriva hur det känns, säger 27-årige Burim Abazi. Vi är så ledsna, så besvikna.
Han och hans bror, 21-åriga Shpend Abazi, lider av en ärftlig njursjukdom, samma sjukdom som flera andra i deras släkt drabbats av genom åren. Det är en svår sjukdom som kräver att brödernas blod renas genom dialys tre dagar i veckan och att de får kompletterande mediciner.

I Kosovo är sjukvården fortfarande mycket bristfällig i många avseenden, inte minst när det gäller behandlingen av njursjuka patienter. Visserligen finns det lite dialysutrustning, men den är dålig och både Burim och Shpend har fått hepatit C genom den. Några fria mediciner finns inte att tillgå och dödligheten bland dialyspatienter är varje år hela 13,4 procent, enligt Kosovos kliniska universitetscentrum. Och – framförallt – det finns ingen möjlighet att genomföra njurtransplantationer, som i det långa loppet skulle vara brödernas räddning. Dialys är nämligen främst en livsuppehållande åtgärd, inte ett botemedel.

För två år sedan insåg familjen att det bara fanns ett sätt att skapa en dräglig framtid för barnen, som med åren blivit allt svagare och fått allt fler komplikationer av vården i hemstaden Mitrovica i norra Kosovo. Mamman, lärarinnan Esma Abazi, tog med sig sönerna och reste till Sverige. Här fanns specialistläkarna, medicinerna och möjligheterna att transplantera, här fanns helt enkelt hoppet om att hennes söner skulle kunna få en normal livslängd och ett normalt liv.

– Risken finns att vi dör om vi inte får rätt hjälp, säger Burim Abazi. På sjukhuset i Kosovo var det fem njursjuka på vår avdelning som gick bort på kort tid.
Sedan de kom till Sverige har de blivit mycket bättre. Men någon njurtransplantation kommer de sannolikt aldrig att få. För den 15 december kom Migrationsöverdomstolen i Stockholm med nådastöten mot familjen. Domstolen beslutade att inte ta upp deras ansökan om asyl för ny prövning och därmed stod migrationsdomstolens beslut om utvisning fast.

Det enda lilla hopp som familjen nu har kvar är en ansökan om så kallat verkställighetshinder, att utvisningen ska skjutas upp. Migrationsverket har inte tagit ställning till den ansökan än. Avslås den kommer familjen att obönhörligen sättas på ett plan till Kosovo. Det kan bli redan om ett par veckor.
Svenska myndigheter har avslagit familjens asylansökningar med hänvisning till att bröderna kan få livsuppehållande vård i Kosovo. Men att livet inte kommer att kunna uppehållas ens i närheten lika länge i Kosovo som i Sverige, det finns det flera dokument som stöder. I två intyg som överläkare Björn Rogland vid sjukhuset i Hässleholm utfärdat står det att med tanke på brödernas ålder "råder enighet om att en njurtransplantation vore att föredra. Bättre överlevnad och rehabilitering".

I ett annat dokument vädjar hälsoministeriet i Kosovo om att Sverige ska hjälpa bröderna. Ministeriet skriver att det är omöjligt att genomföra transplantationer i Kosovo och att de inte kan få adekvat hjälp i sitt hemland. I ett tredje dokument, också inlämnat till svenska myndigheter, skriver njurspecialisten Ymer Elezi vid Kosovos kliniska universitetscentrum i Prishtina att tillståndet för Shpend och Burim skulle "förvärras oerhört mycket" om de återvände till Kosovo.
Specialisten skriver att antalet dialysmaskiner inte räcker för att täcka landets behov, att vårdmiljön på sjukhusen är undermålig och att patienterna själva måste betala för de mediciner som behövs i samband med dialys. Och det har de flesta i Kosovo inte råd med. Men inget av detta har alltså hittills hjälpt för att blidka svenska myndigheter.
Burim Abazi drömmer om hur livet hade kunnat bli om han skulle få stanna. Själv har han studerat franska i Kosovo, hans bror hann påbörja en tandläkarutbildning innan de flyttade.

– Hälsan skulle komma i första hand. Men sedan när vi blivit friska, då skulle vi studera vidare, skaffa oss jobb.

      Tipsa en vän