Gunilla Linn Persson. Foto: Cecilia Borggård

Gripande om kärleken till ett ovanligt barn

Av Sophie Lossing 9 FEBRUARI 04.00

LITTERATUR. Eskil – Riddaren av syrenbersån
Författare: Gunilla Linn Persson
Förlag: W&W

Det ovanliga gör människor rädda. Rädda människor skyr rädslan, stöter bort den och dess upphov till varje pris. Så gör vi nu. Så har vi alltid gjort. Om detta fenomen skriver Gunillla Linn Persson, och om moderskärleken som övervinner allt. Gunillla Linn Persson är kanske mest känd som manusförfattare till tv-serien Skärgårdsdoktorn. Men hon har också skrivit barnböcker, romaner, noveller och pjäser. Och nu kommer hon ut med den hjärteknipande historien om Eskil, riddare av syrenbersån.

Eskil är ett hett efterlängtat barn. Karl-Astrid och Bernhard har genomlidit nio missfall och nu i fyrtioårsåldern är hon äntligen gravid och ska snart föda. Lyckan är stor. Karl-Astrid bakar och stickar inför barnets födelse. Birger ska han heta efter farfar. Men när han väl kommer får sköterskan en rynka mellan ögonbrynen. Hon meddelar korthugget Karl-Astrid att pojken är mongoloid och att det finns hem för sådana som han. Karl-Astrid tar dock mod till sig, säger emot både sköterskor och läkare och vägrar lämna ifrån sig sitt barn. Hon tar med honom hem och ger honom namnet Eskil, för Birger kan han inte heta nu när han inte är riktigt riktig. Väl hemma får hon kämpa ensam. Bernhard drar sig undan både barnet och henne. Men Karl-Astrid har mött blicken i sin sons ögon och i den blicken såg hon både förstånd och kärlek, en kärlek som bär henne genom alla svårigheter.

Med stor ömhet och lyhördhet skildrar Gunilla Linn Persson berättelsen om Eskil och hans föräldrar. Men så har hon också personlig erfarenhet av det hon skriver om. Hon har nämligen själv en tolvårig dotter med Downs syndrom. Språket är känsligt, vackert och poetiskt på ett drastiskt och direkt vis. Man förflyttas snabbt till 50-talets Sorunda och gården Glömskan med alla dess invånare. Gunilla Linn Persson befolkar sin historia med ett härligt, brokigt persongalleri, och både folk och fä föräras passande, udda namn. Förutom Karl-Astrid som fått sitt namn för att alla pojkar i hennes familj hade dubbelnamn med Karl i, finns gårdfarihandlaren Skitliten Karlsson, Hatt-Olle och Persson med benen. Till och med djuren blir på detta sätt personligheter. Eller vad sägs om hästen Höglund, katten Bolinder Munktell och korna Ava Gardner och Bette Davis.

Trots denna lågmälda namnhumor ligger sorgen och tragedin hela tiden som en lurande best bakom ladugården. Människors elakhet, eller kanske man ska säga brist på kunskap och rädsla för det ovanliga, gör livet så mycket svårare för makarna på Glömskan, och man undrar ibland var Karl-Astrid tar sin styrka och sin glädje ifrån. Men styrka har hon så att det räcker för både henne och maken och jag kan inte låta bli att bli både berörd och upplyft av denna vackra men sorgliga berättelse där kärleken övervinner allt, allt utom döden.