Utanför Hans Janstads ateljé råder hård vinter – där inne är det sydfransk sommar.  

Foto: Håkan Jacobsson

Vinden skall kännas när man ser tavlan

Av Håkan Jacobsson 9 FEBRUARI 09.39 (UPPDATERAD 12.03)

PERSONLIGT. – Honom/ henne har jag faktiskt skrivit en bok om.
Det är en replik som flera gånger trillar ur Hans Janstads mun under den dryga timme Skånskan pratar med honom. Det handlar om konstnärer – han har träffat många.

Och är det någon konstnär han inte har skrivit en bok om, så har han skrivit om dem i andra sammanhang. I utställningspresentationer, i artiklar i tidningen Arbetet, där han skrev om konst och konstnärer i femton år.
Och hela tiden har han själv också verkat som konstnär. Man måste fråga om det inte är svårt att skriva konstkritik när man själv är målare.
– På ett vis är det ju bra. Man vet lite om svårigheterna konstnärer ställs inför.
– Men det är klart; ibland undrade man vilken sida man stod på: läsarnas eller konstnärernas.
– Men jag strävade inte efter att bli en fruktad kritiker. Jag försökte se till det som var bra. Och jag försökte skriva om så många konstnärer som möjligt.

Han fick sitt första staffli av sin mormor när han bara var sju år. Men det passade dåligt till att måla med vattenfärger – de rann ju när papperet stod upp – så mormor köpte oljefärger till honom.
Sina första år tillbringade han hos sina morföräldrar i Limhamn. Mamman var ensamstående och måste arbeta på annat håll. Men när Malmös barn evakuerades en tid under andra världskriget bodde han hos henne i Hofors i ett halvår.
– Barnen där retade mig för att jag pratade skånska; när jag flyttade ner till Skåne igen blev jag retad för att jag pratade uppsvenska.
1944 kunde hans mor, som var sjukgymnast, öppna praktik i Trelleborg och då flyttade han dit.

Han berättar att han hela tiden höll på med att teckna och måla.
– Men det var ju inte sådant man talade om för andra pojkar att man höll på med.
I läroverket fick han stipendium i teckning. Han ville bli konstnär.
– På gymnasiet hade jag en fin svensklärare, Gunilla Haglund-Hansson. Hon sade till mig: "Det går inte att leva på att vara konstnär. Men kan du måla, så kan du måla med ord. Bli journalist – det kan du leva på.
Hon gav honom för övrig extralektioner i tyska; han betalade genom att teckna vinjetter i hennes gästbok.
Antagligen hade läraren inte tänkt att han skulle ta rådet på det sätt han gjorde. Han hoppade nämligen av gymnasiet. Han hade haft ett sommarvikariat på Trelleborgs Allehanda; nu, 1953, fick han ett på Skånska Dagbladet.

Den 1 april 1954 började han på Arbetet och där blev han kvar till pensioneringen 2000, bara några månader innan tidningen lades ner.
– Jag har gjort det mesta på tidningen.
Han har varit reporter och redigerare. Han har haft hand om ungdomssidan och om motorsidan (fast han aldrig haft körkort), han har varit medicinsk reporter och tung nyhetsreporter.
Och så var han alltså konstkritiker, skrev Konstronden i femton år.
Under de här åren hann han också gå Skånska Målarskolan och Forums målarskola i Malmö.

Nu medverkar han i tidningar för svenskar bosatta i södra Frankrike.
För det är där han och hustrun Ulla har tillbringat den mesta tiden de senaste åren.
– Vi är faktiskt skrivna i Frankrike. Det är mitt andra hemland.
Han hittade till Provence via sitt konstintresse. Det var på 80-talet han på sina semestrar följde olika konstnärer i deras fotspår – och de ledde allt som oftast till just Provence.
Det första huset köpte han 1990, i Montfort sur Argens. Nu är han och Ulla hunnit flytta två gånger och bor numera i Carcès.
– Det är en medeltida by. Men vårt hus tillhör de nybyggda – det är från slutet på 1700-talet.

Där nere håller han kurser i måleri och guidningar i konstnärers spår.
När han är i Sverige är basen sedan tio år ett gammalt fiskarhus i Skåre. Där skall han ta emot besökare under påskens konstrunda.
När Skånskan hälsar på ligger snödrivorna höga utanför det stora ateljéfönstret, en slående kontrast mot de sydfranska landskap som står på stafflierna och lutade mot väggarna.
Så mycket målande sker faktiskt inte här inne. Hans Janstad brukar göra allt utomhus.
– Blåser det skall man känna att det blåser i tavlan, skiner solen skall man känna det.
Han säger att målning är ett bra ätt att lära sig se:
– Innan man lär sig måla är det en massa saker man aldrig sett – fastän de alltid har funnits där.

Om någon undrar över namnet Janstad, så var det hans mor och hennes bröder som tog det. De valde namn efter Vanstad, eftersom deras far hade haft ett mejeri i den trakten. Men namnet Vanstad var redan upptaget, så eftersom de hette Johanson valde de Janstad i stället; på det viset slapp de ändra monogram på örngott, handdukar och annat.
Hans Janstads namn finns som författare och medförfattare till bortåt tjugo böcker. Den senaste handlar om Skåre.
Han håller på att skriva nästa. Den handlar om lokalhistoria och om en person – var och vem vill han inte säga.

      Tipsa en vän