Lundatjejen Amanda Jenssen är cool. Fruktansvärt cool. Klädd i svart klänning, handskar och en grå hatt med spetskant intog hon säkert och elegant Fiestascenen tidigt på fredagskvällen. Självklart var hennes vapendragare Pär Wiksten på plats med gitarren i högsta hugg.

Tillsammans med resten av bandet lyckades de med konststycket att skapa en lika intim och intensiv stämning som om de spelat på en liten inrökt och mörk jazzklubb i Chicago, istället för på Siestas största scen i Hässleholm, mitt i solskenet.

Konserten var en fröjd för både ögon och öron. De självklara "Happyland" och "Amarula tree" spred ett varmt skimmer över hela Siesta, precis som Amandas scennärvaro med oskyldigt spex som innefattade både klättring på pianot och kontrabasen (jo, det går tydligen). Men det är kompiskänslan som bara Amanda kan ge till sin publik, som imponerar på mig mest. I mellansnacken berättade hon bland annat om hur hon själv satt utanför Siesta och lyssnade när hon var yngre och drack billigt vin för hon inte hade några pengar att köpa biljett. Men det är knappast något hon behöver bekymra sig om längre .

För det här är en begåvning som bara kommer ta större och större kliv ut i världen. Amanda Jenssens senaste och prisbelönta album "Happyland" visade en mognad som bara tagit ett år sedan första albumet. Livemässigt är det likadant. Är det någon som kan fylla en stor scen själv med sina bandpolare så är det hon.

Som avslutning lät Amanda Jenssen Cab Calloways klassiker "Minnie the Moocher" mynna ut i rena allsångsfesten som ramade in konserten med både elegans och lekfullhet.

Så, oavsett vad man tycker om tv-programmet "Idol" ska den dåvarande juryn ha en eloge för att de plockat fram en stjärna som redan tidigt efter programmet stod på egna ben och lät hela Sverige ta del av den fantastiska, speciella och varma röst och utstrålning som Skånes stolthet - Amanda Jenssen har.