Thåström trivs på Siesta

Av Ralph Bretzer 28 MAJ 00.09

SIESTA. Joakim Thåström ser allt mer tillfreds ut på scenen.

Thåström
Fiestascenen
27 maj 2010

Kanske har han börjat finna sig tillrätta med att vara folkkär, en roll som han tycks ha skytt genom hela sin karriär. En annan möjlig orsak till skenet av välbefinnande kan också vara att han idag står framför det bästa band han haft sedan Imperiets glansdagar.

De senaste årens allt mer inåt- och tillbakablickande Thåström klär väldigt väl i den krautrockiga kostym som han, gitarrhjälten Pelle Ossler och de andra klär den i. Det är ett band med full förståelse för tystnadens vikt för dynamiken i musiken. Det industriella elementet - monotont men ändå expressivt - hjälper till att lyfta fram rösten och med den orden.

Ord som bygger stämning, ord som berättar historier, ord vi kan läsa in oss själva i. Orden är hans - personliga men inte privata - men blir också våra. Kanske är det därför nya generationer ständigt upptäcker hans musik. Man är liksom aldrig för ung, eller blir för gammal, för att kunna se sig själv i texter som "Fan, fan, fan" eller "Kärlek är för dom".

Bandet klär även om gamla örhängen som "Alla vill till himmelen" och "Du ska va president" på ett sådant sätt att de känns som de var skrivna för det här musikaliska sammanhanget och för den här tiden. Dessutom ser det fantastiskt snyggt ut med en stor stiliserat industriell backdrop, mycket rök och motljus och så då Thåströms säregna rörelsemönster och sätt att gestikulera.

Just för kvällen hålls Thåström och bandet nere något av en lite grötig ljudbild som gör att detaljer i musiken går förlorade. Jag störs också - även om Thåström själv inte kan lastas för det - tonårsfyllekackel som stör de lugna partierna. Dessutom saknar jag en del nummer som funnits med i låtlistan på senare år. Gamla Ebba-örhänget "Die Mauer" brukar ju vara en livefavorit och skulle ha suttit som en smäck framför den unga publiken på Siestafestivalen. "The Haters" från Skebokvarns-plattan är ju också en sådan där låt som inte släpper taget om en.
Å andra sidan fanns det mycket att glädjas över bland det vi fick. Mikael Wiehes fina "Keops pyramid" är bra i original men helt fantastisk i Thåströms händer, laddad med teatralitet och dramatik som han gör den. Hyllningen till den sedan länge bortgångne Gun Club-sångaren i "Ingen sjunger blues som Jeffrey Lee Pierce" tycks bara bli starkare och starkare och "Miss Huddinge 72" är party-rock'n'roll Thåström-style.

LÄS MER