En ensam kille sitter på scenen och spelar fint på akustisk gitarr. Sedan kommer Anna von Hausswolff själv in, slår sig ned bakom pianot och börjar spela munspel. Så börjar hon sjunga och det är som om allt annat bleknar undan för Rösten. Så mogen, hennes ungdom till trots, så färdig och så uttrycksfull.

Hon är aldrig ens i närheten av att falla i den fälla som så många andra begåvade sångerskor faller i: att antingen sjunga för fint hela tiden eller att flippa ut för mycket bara för att man kan. Rösten är perfekt avvägd mellan det vackra, de små sprickningarna och de totala utspelen när hon tycks sjunga med hela kroppen.

Det samma kan sägas om hennes medmusiker och hennes genomtänkta och genomarbetade arrangemang. Det är dynamiskt och trycket höjs allteftersom. Publiken, från början förvånansvärt få men sedan allt fler tills släntan framför scenen är i det närmaste fylld, är andäktigt tyst.

Allt annat bleknar bort utom Rösten. Förutom då en fruktansvärt störande omgivning som gör sitt bästa för att sabba hela spelningen. Danko Jones som spelar på stora scenen i början av spelningen är ett irritationsmoment men det ska bli etter värre. Plötsligt låter det som att någon drar igång världens största motorsåg precis utanför området och under andra hälften av spelningen drar ett dödsmetallband igång med malande dubbla baskaggar som inte precis förhöjer upplevelsen.

Det här hade varit festivalens kanske mest gjutna femma om det inte vore för dessa störningsmoment.