Ett gott samhälle byggs, i bästa fall, under generationer för att sörja för människors behov. Behoven måste alltid prioriteras. Och i ett gott samhälle är det vi själva som fria och helst någorlunda upplysta och intresserade medborgare i en demokrati som gör prioriteringarna. Inte företag som har lönsamhet som styrande princip. Inte heller i praktiken oåtkomliga byråkratiska eliter, som vill fjärrstyra oss men själva skyr just kontroll och insyn från medborgarna.

Dagens EU - både kommissionen och majoriteten av regeringar i det beslutande EU-rådet har väl aldrig stått längre från sina befolkningar än nu. De tänker och agerar som en över de nationella demokratierna fritt svävande maktsfär. Nedskärningar i gigantisk omfattning av de europeiska välfärdssystemen är dagens lösen. Förhandsgranskning av budgetar utarbetade av demokratiskt valda och enbart inför de egna medborgarna ansvariga regeringar är en annan.

Borta är allt tal om ett socialt Europa. Krisen har piskat fram en atmosfär av ekonomiskt undantagstillstånd. Men i inget land har, så vitt jag kunnat se, regeringarna eller kommissionen i Bryssel begärt att de superrika eller de för krisen ansvariga i bank- och finansvärlden ska lämna ett bidrag till saneringen.
Skattehöjningar för de superrika för att mildra krisen för någon enda av de mest utsatta grupperna när staten skär i välfärdssystemen går det knappast att tala om, ens som symbolisk gest.

Jag tillhör dem som sätter likhetstecken mellan det goda samhället och välfärdssamhället. Välfärd skapar inte automatiskt lycka. Men brist på välfärd skapar definitivt olycka. Möjligheten att bygga vidare på tidigare generationers strävan att säkra grundläggande välfärd åt alla hotas nu i mer eller mindre synliga former.
Den minst synliga, men inte desto mindre verkliga ser vi i Sverige. Än så länge deltar vi inte i den allmänna europeiska jakten på drastiska nedskärningar i välfärden. Men skattepolitiken berövar varje dag landets sjukvård, äldreomsorg och utsatta skolor nödvändiga resurser för att klara växande problem. Samtidigt sker i tysthet en privatisering av de lönsammare delarna av det vi tidigare såg som självklara delar av gemensamma åtaganden - i skola, sjukvård och äldrevård för att nämna de viktigaste.

Det goda samhället blir allt godare för några. Men alltfler skiktas ut, överges och osynliggörs. Under tiden tickar den bomb under den svenska och europeiska välfärden som innebär att allt fler övertalas att betala allt mindre för att möta vad som i verkligheten är allt allvarligare behov av kvalificerad välfärd för alla.
Det är om detta, inte om en hundralapp hit eller dit, som valet i höst handlar.