Som inbiten naturvän var jag under många år medlem av Svenska Naturskyddsföreningen. Men till sist lämnade jag SNF. Det berodde på att jag som nybliven hobbylantbrukare och fårägare upplevde att föreningen blev alltmer villkorslös och oförsonlig i sin syn på hur naturresurser kan och får användas. Som djur- och naturvän och samtidigt markägare och köttproducent i liten skala märkte jag att Naturskyddsföreningen inte längre hyste någon förståelse för jordbruk och areella näringar över huvud taget.
Det odlade kulturlandskapet och den välskötta produktiva skogen framställdes allt oftare som belastning på miljön och föreningen drev alltmer konsekvent och aggressivt åtgärder för att på olika sätt begränsa och förhindra ett vettigt utnyttjande av våra naturresurser.
Det här minnet dyker upp när jag tar del av SNF:s "rapport" över regeringens naturvårdspolitik under den gångna mandatperioden. Det är idel ris och hård kritik. Det finns över huvud taget ingenting som regeringen gjort som faller i god jord hos SNF:s rapportförfattare. Allting är elände. "Granskningen visar att regeringen konsekvent och allvarligt försvagat skyddet av vår svenska natur", heter det. Värre kan det ju knappast bli.
Vad har då regeringen gjort för att åstadkomma denna katastrof?

Ja, det visar sig vid närmare granskning att det mest handlar om att några anslag till naturvårdande statliga åtgärder bantats. Det har alltså skett under den värsta ekonomiska krisen sedan 30-talet. Har SNF missat den krisen helt och hållet?
Andra katastrofinsatser av regeringen anses vara att man vill öka virkesproduktionen i skogen. Att man höjt ersättningen till markägare som får sin mark exproprierad för naturvårdsändamål så att den någorlunda närmar sig marknadsvärdet. Att man tillåtit strandbebyggelse vid sjöar i avfolkade glesbygdskommuner. Att det blivit tillåtet att skjuta ett rovdjur som angriper tamdjur.
Som naturvän tycker jag för min del att det verkar vara i hög grad rimliga åtgärder (de är dessutom noga reglerade och övervakade). Och de flesta jag känner tycker detsamma.
Men till skillnad från den helt övervägande majoriteten i SNF:s styrelse bor vi förstås inte i storstäderna. Vi bor och verkar mitt i det kulturlandskap SNF anser att man skyddar genom sina krav på mer av förbud, restriktioner och regleringar.
Varje gång man ser SNF:s generalsekreterare Svante Axelsson i teve är han oförsonligt kritiskt mot allt och alla. Ingenting myndigheterna gör är bra, allt hotar biologisk mångfald och allemansrätt. För honom och SNF:s ledning verkar naturen vara ett slags Skansen, dit storstadsbor ska kunna komma och uppleva orörd vildmark.

Men det finns nästan ingen orörd vildmark i Sverige. Naturen och dess resurser har alltsedan landet befolkades varit en förutsättning för mänskligt liv och är så fortfarande. I glesbygdskommunerna är näringsverksamhet byggd på naturresurser en nödvändighet för överlevnad. Alla kan inte leva av att guida stockholmare genom förfallna skogar och igenväxta hagar.