- Jag hade precis kommit tillbaka från semestern när jag fick samtalet om medaljen. Det trodde jag aldrig. Det är sånt man inte ens kan hoppas på. Det bara händer, säger Marika Wachtmeister som är ansvarig för Stiftelsen Wanås utställningar.

På Marikas axlar vilar en illgrön sjal. Läpparna lyser mörkrosa. Den svarta kavajen i tunt tyg hänger bekvämt. Hon börjar hälla upp te i sin kopp medan hon berättar. Förra veckan fick hon komma till kulturministerns rum för att ta emot regeringens medalj, Illis quorum meruere labores. En medalj hon fick för sin insats för samtidskonstens utveckling. Det var under formella omständigheter hon steg in på kulturdepartementet med sin son, sin efterträdare och chefen för Nationalmuseét i Stockholm.

Marika kunde aldrig föreställa sig att livet skulle bli som det blev. Hon tackar sina sex år i New York för sin drivkraft och förmågan att se möjligheterna i det som kan verka omöjligt.
– I New York hände allt, snöstormar, busstrejker, Kennedy och Martin Luther King mördades. Där var människor tvungna att se möjligheterna i motgångarna. Och man blev anpassningsbar, flexibel.

Därför var det en tuff kvinna som en tid senare flyttade med sin man och sina tre söner till Wanås slott. 1987 bjöd hon in 25 konstnärer till Parken för att ställa ut sina verk. Sedan dess har utställningarna och verksamheten kring slottet bara växt och växt. Varje säsong kommer ungefär 70 000 personer till Wanås för att titta på konst.

– Jag tycker lika mycket om att ha folk omkring mig som att vara ensam. Jag behöver ensamtid ibland, berättar hon.
Men arbetet kräver mer än heltid. Ofta kan inte Marika låta bli att åka och kolla till allt på eftermiddagen. Det är så lätt när allt är så nära, fortsätter hon.
– Det är väldigt praktiskt att bo på jobbet. Jag kan gå hem när jag vill, jag har möjlighet att träffa min man och äta lunch med honom. Och så slösar jag inte bort någon tid, jag kan vara extremt effektiv.
Hon plockar fram böcker och visar Wanås område. Park och konstutställning. Slottet och de tillhörande byggnaderna. Nya konstnärer, gamla konstnärer.

Hon berättar om en dag när hon cyklade på sin vanliga runda för att se efter konstverken i parken. En man som gick och tittade på de olika verken frågade henne om det verkligen var hon som hade gjort att alla konstverken fanns i parken och på utställningen, om det verkligen var hon som hade åstadkommit allt kring Wanås.
– Det är såna ord som gör arbetet värt besväret, berättar hon med stolthet.
Nu ska hon snart sluta som chef och lämna över till en efterträdare. Det är dags för en ny fas i livet, berättar hon.
– Jag vill hitta balans i livet.

Det är något hon inte tycker att hon har lyckats med innan. Hon skulle vilja hitta ett sorts lagom. Sen fortsätter hon att berätta om alla de nya projekten.
– Jag tänkte skriva en bok om konstverken på Wanås mellan 2002 och 2010. Sen hade det varit kul att skapa en lillasyster till Wanås, utomlands eller i Sverige.

Från tiden med Wanås utställningar tar hon med sig inspiration, glädje och roliga samarbeten.
– Och så regeringsmedaljen förstås, säger hon och ler stolt.