Skåne regerar i deckarspalten. Från Malmö, med arbete som rättsläkare i Lund, kommer deckardebutanten Elias Palm. I Corpus Delicti (Ordfront) presenterar han Sveriges motsvarighet till Patrcia Cornwells gåtlösande rättsläkare Kay Scarpetta – rättsläkaren Ella Andersson. Och så har vi Lundaprofessorn Björn Larsson som med Döda poeter skriver inte kriminalromaner (Norstedts) bjuder på en mycket underhållande deckarparodi

Patricia Cornwell startade en ny undergenre till kriminalromanen när hon 1990 presenterade rättsläkaren Kay Scarpetta som huvudperson i debuten Den osynliga. Sedan dessa har Scarpetta fått många efterföljare, både i kriminalromaner och i tv-serier.
Vad som skiljer deckardebuterande rättsläkaren Elias Palms bok från de flesta av dessa böcker och serier är helt klart hans ambition att ligga så nära verkligheten som möjlighet i skildringarna av huvudpersonen, rättsläkaren Ella Anderssons yrke. Palm beskriver detaljerat, men aldrig spektakulärt, hur rättsläkarnas vardag ser ut, hur obduktioner går till, vilka redskap som används och vad man pratar om på fikarasterna.
Elias Palm lyckas också väva en spännande deckarintrig kring Ella när han låter ett av de många misstänkta dödsfall som kommer till hennes arbetsplats ha en koppling till hennes komplicerade förflutna. Ella kommer från en rik överklassfamilj, hennes pappan dog i en brand när hon var liten och hon har ett mycket komplicerat förhållande till sin mamma och mormor. Överraskande sanningar om pappans öde får Ella att börja agera privatdeckare både på och utanför arbetsplatsen.

Corpus Delicti är så här långt en mycket intressanta deckardebut men tyvärr lyckas inte Elias Palm övertyga mig när det kommer till själva personen Ella. Vi får följa henne både under upprivande avslöjande om hennes bakgrund och i ett minst lika upprivande uppbrott från sambon sedan många år men hon kännas aldrig riktigt äkta. Smått löjligt blir det här Palm beskriver hur hon dämpar begynnande åldersnoja (hon är 39 år) med att lära sig att sminka sig och börja köpa utmanande kläder. Inte heller i språket övertygar Elias Palm helt – han har en förkärlek för ett torrt, akademiskt språk – till och med i dialogerna.
Trots dessa invändningar är Corpus Delicti definitivt engagerande läsning och om Elias Palm kan få in mer av verklighetskänslan från beskrivningarna av rättsläkarnas vardag i Ella Anderssons person – då kan det bli betydligt mer än bara godkänt.

Björn Larsson är professor i franska vid Lunds Universitet och har skrivit ett flertal romaner och deckare tidigare. Med "Döda poeter skriver inte kriminalromaner" har han inte bara åstadkommit årets bästa titel utan också en av årets mest underhållande kriminalromaner.
Historien om poeten Jan Y Nilsson som hittas mördad precis när han ska avsluta den kriminalroman som hans förläggare mer eller mindre har tvingat honom att skriva är en hejdlös drift med så väl deckargenren som förlags- och bokbranschen. I sin parodiska berättelse diskuterar Björn Larsson både på skämt och allvar kriminalromaner kontra lyrik och här finns gott om roliga blinkningar till deckargenren – en utredande polis vid namn Martin Barck, en kriminalroman med titeln "Mannen som hatade de rika" och fiktiva deckarförfattare som Sven Marklind och Gillis Hamilton.
Tyvärr är Larssons bok betydligt bättre som parodi än som kriminalroman för själva intrigen är ärligt talat ganska tunn och mördarens identitet anar jag redan efter halva boken.

Samtidigt köper jag det i ren glädje över att ömsom få fnissa och ömsom få fundera kritiskt runt en genre som jag tillbringar så mycket tid med att läsa. Och riktigt tagen blir jag av porträttet av förläggaren Karl Petersén: "(?)vem skulle komma ihåg förläggare Petersén som hade stridit ett helt liv för att ge ut meningsfulla böcker?"