Spårvägens Musikkårs utveckling sedan den blygsamma starten för drygt hundra år sedan har gått som på räls. Då, när det hela började i nådens år 1908, var man sex man i den eminenta blåsorkestern. Alla var naturligtvis anställda vid Malmö stads spårvägar. Idag, eller i alla fall i förrgår, var det nästan 50 man på Konserthusets stora scen, och ingen av dem var, såvitt vi vet i alla fall, "spårvägare" på riktigt. Men å andra sidan var det en samling högst kompetenta musiker som den nytillträdde dirigenten Conny Månsson hade nöjet att ha framför sig.

Precis som alltid bjöd spårvägarna på ett synnerligen omväxlande och högkvalitativt program. Från Grieg och Jacob Gade till Eric Coates och Beatles. Allt i en enda lika salig som tilltalande röra. Men ska sanningen fram, och det ska den ju, så bör man naturligtvis tacka gästsolisten Roger Pontare och, i lika hög grad, konsertens presentatör Marianne Mörck, både för att det var i det allra närmaste fullspikat och att det blev stående ovationer på sluttampen.

Populäre Roger Pontare har en fantastisk röst. Det vet vi ju alla vid det här laget. Men dessutom fullkomligt strålar han av vänlighet, humor och förmåga att bjuda på sig själv. Och naturligtvis hade han plockat med sig diverse smakprov ur den repertoar vi har lärt oss att förknippa med honom. Det vill säga lite Sinatra, en skvätt melodifestival och ett och annat som kanske var något oväntat. Till exempel Skånska Lasses "Motorcykelvisa", i vilken han fick publiken att glatt sjunga med. Mellan varven blev det förstås även en rad historier. Sanna eller inte, men roliga var de.

Marianne Mörck, som hade till uppgift att presentera både det ena och det andra, började oväntat lugnt och stillsamt. Men ganska snart blev det som vanligt när hon står på scenen. Det vill säga både vansinnigt, roligt och vansinnigt roligt. Hennes berättelser om sina äventyr på Lidl, sitt oväntade möte med Carl Bildt och om hur hon på sistone har lyckats banta 20 kilo var fullständigt obetalbara. Fast de hade naturligtvis inte mycket med sången och musiken att göra. Men rätt som det var sjöng hon faktiskt också och påminde om att hon har en näktergal i strupen. Hennes personliga och lite annorlunda version av Calle Jularbos "Drömmen om Elin" ska sent glömmas.

Nå, Spårvägens Muskkår då? Jodå, förutom att den hela tiden givetvis fanns med i bakgrunden fick den också tillfälle att visa upp sig i helfigur. Bland annat i ett ypperligt arrangemang av John Krance på Jacob Gades odödliga "Tango Jalousie" och i ett festligt potpurri ur Mel Brooks succémusikal The Producers. Vidare måste poängteras att saxofonisten Gert Lindelöfs betydelse för Spårvägens Musikkår är ovärderlig. Han hade orkestrerat nästan halva den repertoar som den anrika blåsorkestern bjöd sin publik på i söndags. En del var av mästarklass.