– På en vårdavdelning för övervakning av det här slaget är det ofta snabba förändringar som gäller. Ena sekunden kan en patient le och skämta med oss i personalen och i nästa ögonblick är det kritiskt eftersom något har hänt eller försämrats, berättar Annette Larsson, enhetschef på IVÖ, internmedicinsk vård och övervakningsavdelning på Hässleholms sjukhus.

IVÖ ligger vägg i vägg med akutmottagningen. Och det är från akut och ambulansintag som många av IVÖ:s patienter kommer. Två diagnoser är vanligare än andra.
– Ja, det är problem med hjärta och hjärna, men vi tar också hand om patienter med andra åkommor som behöver övervakning. Däremot förs aldrig patienter hit som behöver hjälp med andningen via respirator. De förs direkt till centralsjukhuset i Kristianstad där det finns en IVA-avdelning, berättar Anette Larsson.

När vi kommer till IVÖ råder det ett avspänt lugn på avdelningen. Ibland hörs en dov ringande signal.
– Det är någon av övervakningsskärmarna i korridoren eller på expeditionen som larmar och berättar att något har hänt med andning, blodtryck, puls eller något annat som vi övervakar hos våra patienter. Men det är långt ifrån alltid som det har hänt något dramatiskt. Patienterna är ju uppkopplade via elektroder på kroppen och det kan räcka att man kliar sig för att det ska lossna, berättar Anette och presenterar oss för sjuksköterskan Sylvia som har ansvaret för övervakningen av alla skärmarna just nu.

– Det finns en stor tydlighet i vem som har hand om den här övervakningen. Jag måste lämna över ansvaret till en kollega om jag ska gå på fikapaus eller något annat ärende. Det är jag som tar kontakt med ansvarig sjuksköterska om värdena förändras hos någon av patienterna, berättar Sylvia och förklarar att det finns tre team i tjänst på avdelningen med undersköterska, sjuksköterska och läkare.

Det får plats 14 patienter på avdelningen. Fem rum är avsatta för hjärtövervakning och nio salar har en lägre grad av övervakning med så kallad telemetri – en bärbar dosa som övervakar hjärtrytmen samtidigt som patienten kan röra sig fritt på avdelningen.
– I en del fall vill vi se hur hjärtat reagerar om patienten anstränger sig och då passar telemetrin bra, säger Anette Larsson.
I ett hjärtrum ligger Lars Rylander fjättrad vid sängen med sladdar, elektroder och klämmor som mäter EKG, syresättning och blodtryck. Hans besök är planerat för att genomföra en elkonvertering. Lars kommer att sövas en kort stund för att smärtfritt få en elektrisk stöt genom hjärtat, så kallad elkonvertering, så att hjärtrytmen återställs.

– Jag har gjort det här ett par gånger förut. Första gången höll det i tre år, berättar Lars.
Undersköterskan Anette förbereder behandlingen och narkosläkaren Anders Persson tar plats vid Lars vänstra sida för att sköta narkosen medan kardiologen och överläkaren Galana Balcha intar sin position vid Lars högra sida där defibrillatorn finns. När Lars är tillräckligt sövd lägger doktor Balcha gelé på de bägge spatlarna och ger en elstöt till Lars hjärta. Ute på övervakningsexpeditionens skärm syns elkonverteringen som ett rakt streck.

– Nu ser det mer dramatiskt ut än vad det är. Men på sätt och vis kan man säga att vi gör en omstart av hjärtat och på så vis hoppas att det ska falla in i mer regelbunden rytm. Det är inte alltid det fungerar och då finns det mediciner att ta till, förklarar Anette Larsson.

Varje arbetspass avslutas med en reflektionsstund då alla yrkeskategorier på avdelningen samlas för att gå igenom dagens händelser.
– Avdelningen är liten och vi har en stor genomströmning av patienter som många gånger är svårt sjuka. Stora förändringar kan ske fort. Därför måste vi i personalen få ventilera tankar och känslor med varandra. Vi kan inte gå hem och diskutera det som är svårt med familjen. Har någon blivit särskilt påverkad av något speciellt kan vi kalla in kurator och sjukhuspräst, förklarar Anette Larsson.