Och trots att det gått fem år sedan bandet senast stod på scenen tillsammans märks det tydligt att det inte vuxit någon mossa på den elektriska kemi de har.
Det där elektriska går igenom hela spelningen oavsett om det är en countryfierad "Bara lycklig när jag dricker", en laddad "Vem får nu se alla tårar", en tolvtakters blues eller en punkig "Gå hela vägen".

Jag tror inte jag egentligen fattat hur mycket jag saknat det här bandet. När Nisse Hellberg spelade solo på Malmöfestivalen i somras var det som att något saknades; något som definitivt finns där nu med Nisse, Jalle, Sticky Bomb, Janne Lindén och Thomas Holst tillsammans igen.

De är påtagligt tända och i publiken är stämningen god trots att kylan tränger upp från marken, igenom skosulorna och in i benmärgen. Det finns en värme som går åt båda hållen mellan band och publik, en värme som bara blir än påtagligare när snöfallet börjar och sedan tätnar under slutet av spelningen.

Jag undrar om det finns någon medlem i något svenskt rockband som inte är vokalist som är viktigare  för sitt band än vad Jalle Lorensson är för Wilmer X med sin dubbla roll som munspelare och hejaklacksledare.
Munspelet är det - tillsammans med Nisse Hellbergs texter - som lyfter bandet så högt över andra rootsiga och nonsensbefriade rockband. Dessutom fungerar han som ett kitt som binder samman bandet på scenen och som en självklar fokuspunkt för publiken att titta på när Nisse Hellberg är låst bakom sin mikrofon.

Det är under finalen med en explosiv "Kör dig röd kör dig död" som det slår mig: Wilmer X är något så paradoxalt som den felande länken mellan raggarrock, punk och gammelschlager. De skenbart enkla men högeffektiva texterna från de bästa gamla schlagerlåtarna möter det jordnära hos raggarrocken och punkens intensitet. Det är det som jag uppfattar som bandets verkliga storhet.