När man passerar den gigantiska skulptur som föreställer konstnären själv som gammal man, öppnar sig ett hemtrevligt rum som skulle kunna tillhöra någons mormor.
Väggarna är klädda i allmogetapeter, här finns en farfarsklocka och broderade bonader, med välkända texter som "Borta bra men hemma bäst" och "Sverige, Sverige fosterland".
Men hemtrevnaden bryts av Gert Germeraads byster, som står på socklar på golvet, prydligt placerade på dukar i allmogemönster.
– Det är ett rum som kan vara vänligt, men också kvävande. Inskränkt, förklarar Gert Germeraad.

Alla människor han avbildat har funnits på riktigt och har en gång fått finna sig i att bli mätta, fotograferade, granskade och slutligen kategoriserade utifrån sitt utseende av Statens institut för rasbiologi i Uppsala.
Mellan 1922 och 1958 blev 100 000 svenskar kategoriserade här, i ett försök att genom forskning finna de djupare liggande orsakerna till brottslighet, vanart, sinnessjukdom och andra icke önskvärda drag. Direkt och indirekt stödde institutet tillkomsten av det steriliseringssystem som byggdes upp i Sverige på 30-talet.

Trots att det gått mer än ett halvsekel sedan institutet för rasbiologi lades ner och dess metoder att kategorisera människor sedan länge avfärdats som ovetenskapliga betonar Gert Germeraad att den rasbiologiska tankevärlden fortfarande finns kvar i vårt samhälle och fortfarande har ett inflytande i vårt dagliga liv och i våra tankar.
– Rasbiologin sitter i ryggmärgen på oss alla. Första gången man möter någon gör man snabbt en bedömning. När besökarna går härifrån efter att ha sett utställningen hoppas jag de funderar lite närmare på det, säger han.
Gert Germeraad är ursprungligen från Holland, men flyttade till Sverige och Eljaröd, nära Christinehof, för sex år sedan.
Utställningen i Kristianstad Konsthall är hans största hittills och förutom motiven han hämtat från institutet för rasbiologi visar han även byster vars förlagor han funnit i arkiv från Gestapos identifikationsavdelning.
För Gert Germeraad har i sin konst länge strävat efter att ge ofta felaktigt, utpekade människor sin identitet och värdighet tillbaka, samtidigt som han sätter fingret på ett problem som finns än i dag, med vårt behov av samhällelig kontroll, systematik och kategorisering. Ett behov som i förlängningen kan leda till ett "vi- och domperspektiv" och en ökad risk för främlingsfientlighet och rasism.
– Jag är väl intresserad av offer av olika slag, är hans förklaring till varför han dras till dessa motiv, och nämnar att hans nästa projekt handlar om barn som föll offer för förintelsen.

Ytterligare fyra skulpturer visar hans tolkning av rädslan för våld. Alla fyra föreställer samma man, men två av dem har hemska skador i ansiktet. Skador som tillfogats av påkar, yxhugg och knivstick.
– Ska man säga något om rädslan för våld ska man också visa hur våldet ser ut, förklarar han.
Den tredje delen av utställningen består av kolteckningar, som speglar ett inre landskap och förstärker skulpturerna.
Utställningen har vernissage i morgon, lördag, och pågår till och med den 27 mars.