Han är forskare på centrum för Mellanösternstudier vid Lunds universitet, och kommer själv från just Bahrain. Han har naturligtvis följt rapporteringen från området med största intresse.

- Libyen var en total överraskning. Det är ett så stängt land, och tidigare uppror har varit små och utspridda. De har varit lätta för Gaddafi att krossa eftersom de har varit isolerade, men nu har man lärt sig av Tunisien, Egypten och Barhain. Man har sett att folket måste vara samlat, och att det via sociala medier gått att få ut information till omvärlden trots att där nästan inte finns några journalister.

Det var den 17 december som upproret i Tunisien började. På 23 dagar lyckades folket, mestadels ungdomar, störta en regim som hållit makten i 23 år.

- Det fick människor i regionen att upptäcka att det var möjligt. "Yes we can". Det här skulle egentligen ha hänt ett decennium tidigare i många av de här länderna, men det är nu det kunnat ske, säger Abdulhadi Khalaf.

Så kallade sociala medier, Facebook, Myspace, Youtube och Twitter, har och har haft en stor betydelse i det som nu sker. Erfarenheterna från Tunisien fick även egyptierna att flitigt skicka bilder och ögonvittnesskildringar till västvärlden när protesterna tog fart där. Även när tillgången till internet begränsades, hittade man sätt att få ut materialet som sedan spreds till västerländska traditionella medier. Detsamma gällde i Bahrain.

- I Libyen är användandet av Facebook och Myspace inte lika utbrett som i de andra länderna vi nämnt, men de få som haft tillgång till och använt sig av sociala medier har gjort det effektivt.

Abdulhadi Khalaf tror att det förutom de tekniska förutsättningarna i nuläget finns ett intresse för de här ländernas demokratiseringsprocesser som inte fanns för tio år sedan.

- För tio år sedan behövde man Mubarak så mycket att även om dessa bilder kommit ut hade de inte blivit emottagna på det här sättet. Mubarak var en del av världssamfundet, en del av kampen mot terrorism. Det fanns inget intresse av att skada de här ledarna, de var allierade med väst.

Varför händer det här i vissa länder och inte i andra?

- Det är svårt att säga. Libyen var som sagt en överraskning, Jordanien hade varit mer väntat, säger Abdulhadi Khalaf och berättar att i andra länder som kunde stått på tur för folkligt uppror har regimerna vidtagit vissa åtgärder för att dämpa risken för upplopp.

- I Kuwait har alla medborgare, gamla som unga, fått motsvarande 25 000 kronor i handen, en form av välgörenhet för att köpa sig lojalitet. I Jordanien har kungen bland annat avskedat sin statsminister och proklamerat att han ska bekämpa korruption och därmed kunnat dämpa ett visst missnöje. Men även i de här länderna har ju folket lärt sig att om man vågar kräva förändring och utmana makten så kan man åtminstone få igenom vissa eftergifter.