Som vanligt är det kallt, fötterna fryser till is när femtio demonstranter i olika åldrar samlats på ett soligt Rådhusplatsen för att protestera mot vad som händer 340 mil söderut. Demonstranterna kastar en plansch av Gaddafi på marken och stampar på den. 230 människor har dött hittills, officiellt.

– Nu är det nog, jag är hundra procent säker på att han är väck om två dagar, säger Nader Ghobbar, dansken som anordnar demonstrationen.
Senast han lyckades få kontakt med sin familj var det kaos, inget vatten och ingen elektricitet.
– Det är krig därnere.

Han berättar om hur regimen använt stridsflygplan för att skingra demonstranterna i Tripoli så att pansarvagnar kunnat ta sig fram.
Men Nader Ghobbar tror Gaddafi faller snart.
– Han har inga vänner kvar, diplomater hoppar av hela tiden, Kina, Indonesien, Indien och England.
Skyltarna som demonstranterna håller upp skiftar från blodiga ansikten på människor som stupad och krav på mänskliga rättigheter före olja, Libyens största exportvara. Ghobbar är kritisk till bristen på respons från västs politiker.

– Varför ringer inte Obama och säger stopp, säger han.
Nader Ghobbar tror dock inte att Gaddafi ger sig utan våld. De senaste uttalandena från Gaddafis son, Sayf al-Islam, har varit kompromisslöst hårda trots inlindade utfästelser om reformer. Men demonstranterna på Rådhusplatsen vill bara ha en sak, Gaddafis avgång.
– Vi kommer fortsätta till sista droppen, vi kan inte stoppa nu, säger han.

Miro kom från Helsingborg med sina libyska vänner. Han vill varken vara på bild eller med efternamn. Han är rädd för sin egen skull och sin familj som bor i Tripoli, huvudstaden där oroligheterna är som värst just nu.
– Det är kaos där, jag pratade på skype med min familj för fyra dagar sen, men bara i tio minuter för internet stryps hela tiden.

Han kom till Sverige när han som 18-åring "misslyckades" i det obligatoriska kunskapsprovet. Svaren på frågorna baserades på Gaddafis egna "Gröna boken" som gavs ut i samband med Libyens egen Maoinfluerade kulturrevolution på 70-talet.

Miro blev avstängd från all högre utbildning på grund av underkännandet. Han och hans familj samlade ihop lite pengar och han hamnade till slut i Sverige.
– Han har en sjukdom: stolthet. Han hade aldrig kunnat vara diktator i 42 år annars, säger Miro.

Han har inte gått till jobbet sedan revolten startade den 17 februari, datumet som redan symboliserar dagen då Gaddafis 42-åriga började rämna.
– Hur ska jag jobba när min familj dör i Libyen. Det gör mig så orolig så jag knappt kan formulera mig på svenska, säger han.
– Det är helt sjukt! Det är synd om folket.