Kursdeltagarna var före lunch på tisdagen mitt uppe i en tidsresa med stengärdena i Myrarp som karta. Vägvisare var kursledaren och stengärdesexperten Anders Blidberg.
– Allt som rör ett gärde är ett tidsdokument. Gärdet som ni ser här är ovanligt krokigt.

Han uppskattar att det byggdes under det första jordbruksskiftet.
– Lantmätarna var troligen nya, den här var en av de första stenmurar de gjorde.
Sällskapet vandrar bort till en ståtligare mur, med en väg på andra sidan.

– Landsvägen fanns på 1700-talet när Magnus Stenbock tågade förbi. Den kallades lokalt för stenbockavägen, förklarar Bo Nilsson, den kursdeltagare som vars stengärden kursen besöker.
– Vi kan hitta 1600-talets murar längs landsvägarna. Men jag får titta på storleken på stenarna och var materialet kommer från.

De äldre stengärdena byggdes av mindre stenar.
– Stenarna är genomgående lite större, vilket pekar på en senare stenbrytningsperiod. De rejälare måtten tyder också på att det inte är hittransporterat, utan den är bruten här ute . 1850, 60 eller 70-talet är troligt, säger Anders Blidberg.

Vid denna tid rådde svält och missväxt i Sverige.
– Man kunde få folk att bygga en famn mur för ett mål mat.
Efter denna period fanns det inte längre arbetskraft till denna typ av jobb, de unga männen hade emigrerat för att söka lyckan och mindre påfrestande arbete i USA.

Kursdeltagarna kommer från olika håll i Skåne. Christer Yrgas köpte granngården hemma i Agusa mellan Degeberga och Brösarp och fick 1300-1400 meter stenmur på köpet.
– Jag vill lära mig mer.
Han funderar på att söka bidrag från länsstyrelsen till att sköta om gärdena.

– Man får 26 kronor på 10 meter, så i mitt fall skulle det bli 2500 kronor för hela. Inte så mycket men det fungerar som en uppmuntran, säger han.
Lasse Skreddegård från Glimåkra säger att han och Linnea tillhör inventarierna på Regionmuseets kurser.
– Vi har ett ställe där hemma och tycker det är roligt att gå på visningar och kurser.

På eftermiddagen ger sig gruppen i kast med att reparerar ett hål i ett stengärde med stenar från ett närliggande parti av gärdet.
Anders Blidberg instruerar dem att ta vara och vara rädda om stenar som ligger på ytan, de innehåller lavar som lätt ramlar av.

Åsa Jakobsson, biolog vid Regionmuseet Kristianstad förklarar att det finns både växter att vara räd och mindre rädd om.
– Cypressflätan är Sveriges vanligaste mossa. Den kommer när det blir skugga och konkurrerar ut alla andra växter. Men raggmossorna som lever i ljuset kan man lite mer rädd om.

Lavarna är viktiga för många organismer:
– Vissa fågelarter använder lavar för att fodra sina bon. Det finns även pyttesmå organismer som hittar mat och skydd bland lavarna.
Den lilla ormbunken stensöta trivs också på gärdena.
– Den användes förr mot magproblem, berättar Åsa Jakobsson.

Anders Bildberg förklarar att det gäller att hela tiden bygga med så stora stora stenar som möjligt.
– Dels blir det bättre och så räcker stenen. Småstenen tar alltid slut. De här stenarna har varit här och ska tillbaka i gen vi har ett begränsat lager.
Grundstenen kan gärna luta lite inåt, lutning utåt tycker han däremot blir himla fult. Grundstenen ska ligga på ett stabil underlag, helst in matjord, som tenderar att sjunka ihop.
– Det är läge att använda fulare stenar för att fylla, gärna in mellan grundstenarna.

Som den stenkännare Anders Blidberg är går han i gång när han får se ett mjölkbord i sten som snöplogen rivit ned.
Han tar hjälp av ett par kursdeltagare och riggar vinsch och trefot. De åldersdigna verktygen är helt mekaniska men räcker väl till att flytta bjässar om flera hundrakilo. Spett och spade kommer också till användning.

– Det är utrustning som de allra flest kan få tag på. Det krävs inga märkvärdigheter.
Innan det är dags för fika på grannfastighetens gårdskafé klockan 15 är bordet återställt i sin gamla prakt.
Anders Blidberg tycker att ett stengärde ska lagas om man vet ungefär hur den sett ut innan skadan.
– Om man smålappar så blir det lite fel. Förfallet är också ett tidsdokument.