Många inom adeln var måttligt roade när Jorden de ärvde kom ut. Journalisten Björn af Kleen skildrade i denna unika reportagebok den dryga två promille svenska ädlingar som äger mark motsvarande mer än Gotlands yta. Han öppnade upp något som såg ut att vara en parallell svensk verklighet med särskilda arvslagar, en klass och kultur som sällan skildras mer djupsinnigt än kungahuset.
Under ytan i Jorden de ärvde pyrde en revanschlystnad som kanske har med författarens bakgrund att göra. Modern är visserligen en af Kleen men fadern en Johansson, vilket ädlingar som inte gillade boken påpekat. Kåsören Cecilia Hagen, av alla människor, skrev till författaren och frågade varför han kallar sig af Kleen.

Björn af Kleens nya bok "P.S." är en samling artiklar, krogrecensioner, författarintervjuer och reportage. Adeln är inte huvudtemat, men den första texten berättar om baronen från Närke som stämde af Kleen. Under en författarturné följde baronen i hans spår och dök upp i Umeå med sin advokat i släptåg. Efter föredraget överräckte baronen, som en chevaleresk försonande gest, en bok till af Kleen, en antologi i miljövård med titeln Jorden vi ärvde.

Om Jorden de ärvde var full av milda ironier och drog löje över adelns livsföring och självbild, så är det inget jämfört med vad Dalarna i allmänhet och Hedemora i synnerhet drabbas av. Björn af Kleen växte upp i Hedemora och det mest spännande med den orten tycks vara de groteskt stora portionerna på gatuköket Lappen. Inskränktheten på orten får nästan patologiska drag.

På sätt och vis är det som om alla texter rör sig i ett spänningsfält mellan jordägande adel och tölpaktig allmoge. De är fixerade vid vad som är högt och lågt, snyggt och fult, coolt och töntigt, delikat och smaklöst. Texterna är som övertydliga illustrationer till sociologen Pierre Bourdieus teorier om sociala distinktioner. Man måste känna till dem för att kunna klättra.

Men det är en grupp som kommer billigt undan – den stockholmska övre medelklass af Kleen och hans kollegor och vänner tillhör. De har inte bara råd att beställa in en skaldjursplatå på Sturehof, de vet dessutom enligt vilken etikett man ska avnjuta den. Genom boken löper som en röd tråd en nästan rörande drift att erövra Stureplan-status.

Men, och det är ett stort men, "P.S." är genomgående underhållande. Att läsa om krogarna Riche, Bistro Jarl och Wedholms hade varit mer spännande för femton år sedan, men af Kleen har en egensinnig iakttagelse- och formuleringsförmåga.

Emellanåt är han hysteriskt rolig. Intervjuerna med James Ellroy, Nils Schwartz och Elin Kling är några av de bättre. Reportaget från inspelningen av Paradise hotel är väldigt obehagligt.