När jag gick lärarutbildning för många år sedan tjänade en adjunkt runt 40 000 kronor i dagens penningvärde. Till det kom förmånen av långt sommarlov och fri disposition av den undervisningsfria arbetstiden. En folkskollärare tjänade mindre men ändå hyfsat.
Läraryrket hade alltjämt status. Det fanns ett system med ordinarie och extra ordinarie tjänster. Den som var ordinarie "ägde" sin tjänst och kunde hantera den som vederbörande önskade, till exempel ta tjänstledigt och arbeta på en annan skola som var mer attraktiv. Den ordinarie tjänsten kunde man inte bli fråntagen. Många universitetsanställda med tidsbegränsade tjänster hade en ordinarie lektorstjänst någonstans som livförsäkring.

Kanske var detta ett olämpligt system som begränsade skolans utvecklingsmöjligheter. Men det hade också positiva effekter; lärarna kunde uppträda självständigt, stå för obekväm kritik och våga uttala sig i den offentliga debatten, där lärare var en aktiv grupp. De långa sommarloven användes av en del till vidareutbildning, andra ägnade sig åt att skriva läroböcker och utveckla nya läromedel. Det fanns en yrkesstolthet och en självkänsla bland lärarskrået.

Det mesta av detta är nu borta. Lärarlönerna har sjunkit på anmärkningsvärt sätt, samtidigt som lärarna förlorat sina förmåner. Arbetet är numera striktare schemalagt och loven har krympt. Lärarnas sommarlov sticker inte längre i ögonen och ännu mindre väcker deras löner avund; de ligger numera lågt jämfört med alla grupper och i synnerhet i relation till den utbildningstid som krävs. Lärarnas status har också raderats ut. Lärarjobbet i dag är närmast looser-stämplat, något man väljer när andra alternativ saknas. Självförtroende och yrkesstolthet är borta, lärarna är inte längre tongivande i den offentliga debatten.
Utvecklingen har på ett sätt varit oundviklig. Med en kraftigt utbyggd skola, där i dag i princip hundra procent av eleverna går treårigt gymnasium, och där antalet lärare därmed också ökat kraftigt, räcker inte samhällets resurser till anständiga lärarlöner. Därtill har samhällets åtaganden för barnomsorgen ökat ännu mer dramatiskt, med kostnader på drygt hundratusen per plats och år, det vill säga ungefär dubbelt så mycket som en plats i skolan kostar.

Efter vårens många olika skoldebatter höjs nu krav på höjda lärarlöner. Men var ska pengarna tas? En kraftig löneökning för landets grundskole- och gymnasielärare skulle innebära antingen gigantiska kostnadsökningar för kommunerna eller drastiska nedskärningar i annan verksamhet. Samtidigt är pressen hård på utbyggd barnomsorg, förbättrad äldrevård och förbättrade villkor för de många, framför allt kvinnor, som arbetar inom vård och omsorg. Alliansens ledande parti, Moderaterna, har nyligen gått ut med uppmaningen att kommunerna ska ge alla deltidsanställda som så önskar heltidsanställning. Det är också ett krav som kostar stora pengar.
Det är viktigt att läraryrket uppgraderas och att lärarna får den ersättning och uppskattning som de förtjänar. Men för det krävs genomgripande omprioriteringar. Finns det någon öppning för det? Nej, knappast.
@Byli.8.init:Carin Stenström, krönikör