I september firar jag tioårsjubileum som musikskribent. Jag betraktar mig som en musikalisk allätare och under de här åren har jag skrivit om allt från grindcore till jazz. Punk, hårdrock, synt, pop. You name it, jag har skrivit om det. Jag har till och med recenserat en dansbandsplatta en gång även om jag betraktar det som något av ett lågvattenmärke.

Ändå står jag där framför Chiliscenen när italienska Crookers spelar och tänker bara: det här förstår jag bara inte.

Framför mig har jag ett hav av dansande ungdomar. Jag hör inget intellektuellt eller känslomässigt innehåll över huvud taget. Bara ett dansbeat och lite “kul” ljud. Unf, unf, unf, breeeet, tut. Någon ropar från en förinspelad sampling: “Doktor Gonzo”. Okej, en referens till Hunter S. Thompson är ju aldrig fel, men ändå.

Kanske har det med åldern att göra - jag fyller snart 40 - eller med värkande festivalben. Eller så är det för att jag är nykter. Det här får mig verkligen inte att vilja dansa.

Jag har väl egentligen aldrig varit någon fan av dansmusik. Techno och house började göra sin entré samtidigt som jag blev myndig. Det var inte min grej då men sedan dess har min acceptans för musik gjord för dansgolvet blivit väsentligt mycket högre.

Jag gillade till exempel Rebecca och Fionas DJ-set under fredagskvällen stenhårt. Det finns en glädje i den musik de spelar och deras sätt att showa på scenen som är svår att värja sig mot. Men Crookers, de står där och gömmer sig bakom sin utrustning i halvmörkret på scenen. Varför skulle jag vilja se det?