Fältet framför festivalens största scen lyser blå av konfetti från Daniel Adams-Ray-spelningen tidigare. Publiken lyser dock med sin frånvaro. Några spridda själar framför scenen, några till utspridda, sittande längre bak. Hur som helst har hans ord en viss effekt, det kommer lite folk även om storleken på publiken som bäst kan kallas anständig.

Men Nicke och hans mannar är proffs och låter inte det bekomma dem; inte så att det syns utåt i alla fall. Det är ändå lite synd. Deras 70-talsdoftande hård-rock n roll med “Kiss Army”-märket intatuerat rakt på hjärtat förtjänar mer än en liten ljummen publik på en allt för stor scen. Imperial State Electric har det som krävs men har ännu inte byggt upp den status som Nickes tidigare band Hellacopters hade när de kastade in handduken för ett par år sedan.

Men jag tvekar inte om att de kommer att hamna där. De kan sin rockhistoria och trots att ljudet i vanlig ordning suger stenhårt svänger det både om det egna materialet och om covers som Runaways-pärlan “Is it day or night”.

För ovanlighetens skull är inte basen det största problemet med ljudet här. Det är att trummorna låter som en samling uppmickade papplådor. Det känns lite som att så fort ett band med något som liknar rockbandssättning närmar sig den stora scenen så är det något som går snett. Det låter ärligt talat skit om ljudet och alla nyanser och finesser försvinner i ett muggigt ingenting.