För rättvisans skull måste jag även jag även ge credd till övrigs medlemmar i bandet, de är sjukt skickliga.

Men trots att det är så himla bra har jag svårt att engagera mig. I början av konserten säger Thomas Öberg att den svenska festivalsommaren är som kärlek på 2000-talet; den första kyssen är magisk och därefter är det mest prat om hur fantastisk den första kyssen var.

Siesta är första festivalen ut och därmed också lika magisk som den första kyssen.

Problemet är bara att vi fick samma kyss förra året. Det känns inte fullt så magiskt då.

Missförstå mig inte, Bob Hund är fantastiska. Men trots att de släppt en ny skiva som jag själv uppskattar så skulle jag vilja förknippa detta band med ännu en försommar konsert på Siestafestivalen.

Om man ska säga något positivt så fungerar låtarna från den nya skivan ”Det överexponerade gömstället” riktigt bra. Jag tycker själv att ”Stumfilm” är en av de bättre låtarna på plattan, den är även riktigt bra live.

En bit in i konserten dyker en totempåle - eller är det en raket? - upp på scenen. Vad den gör där förstår jag aldrig riktigt. Men det ser bra ut och Thomas Öbergs röda uppenbarelse slänger sig runt den och piskar med mikrofonsladden, ungefär som en cirkusdirektör med sina dresserade hästar.