Ny statistik visar att tonårsaborterna ökar i Kalmars och Jämtlands län medan de fortsätter att minska i övriga landet. Jag tvekar en stund vid användandet av ordet "statistik", det handlar ju faktiskt om liv, om levande foster som aborteras.
Svenska sjuksystrar har berättat att en del aborter sker så sent att fostren rör sig och ger ifrån sig små kvidande ljud. Den arma personalen står inte ut med detta utan lägger fostret i ett handfat och lämnar rummet.
Det är förfärligt.

Sverige är inte Saudiarabien där kvinnor kan dömas till piskstraff för att ha kört bil eller till döden för otrohet. Sverige är ett upplyst land med en modern abortlagstiftning. Vi är frimodiga och sexuellt nyfikna. Överallt kan man köpa kondomer, på ungdomsmottagningar delas preventivmedel ut gratis. Det finns dagen-efter-piller mot oönskad graviditet.
Ändå utförs 37 000 aborter årligen i vårt lilla land. Under första halvåret i år utfördes 19 010 fosterfördrivningar, det kan alltså bli en ökning för hela 2011. Detta är ovärdigt ett civiliserat land.
Vad ska mina utländska vänner tro? Att vi har världens sämsta sexualupplysning. Vad ska mina utländska journalistkollegor tänka om Sverige? Att de många aborterna är resultat av ändlösa serier av våldtäkt och incest.

I stället för att ändra abortlagstiftningen krävs nu en frivillig skärpning – från män, kvinnor och läkare. Räknat i människoliv är det fullständigt oacceptabelt att en medelstor svensk stad aborteras bort varje år. År efter år. Att tillåta detta är att acceptera en dödgrävarkultur som strider mot vår traditionella humanism.
Vår ansträngda sjukvård har dessutom inte råd med en ökning av antalet aborter. Vad vi framför allt inte har råd med är att så många flickor och kvinnor ska traumatiseras av det ingrepp som en abort är.
Jag skräms av de höga abortsiffrorna på samma sätt som jag kan bli mörkrädd av länder med officiellt extremt låga abortsiffror eftersom bakom dem döljer sig ett antal illegala aborter och en politik som ingen vettig människa vill ha.
I Sverige räds jag de extremt höga siffrorna eftersom den lättvindiga synen på foster samtidigt blir en spegel av svenskarnas syn på äldre människor. De äldre i vårt land möts inte av den respekt, omtanke och vårdresurser som de förtjänar.

Den nedlåtande synen på gamlingar börjar inte med bältesspänning utan med språket. "Vi måste sätta på Johansson en ny blöja!" ropar vårdpersonalen. Nu har bebisar, inte gamlingar, blöjor. Äldre människor kan tvingas ha inkontinensskydd, ett långt och krångligt ord, som mycket väl kan förkortas till skydd.
"Anderson behöver haklapp!" ropar ett annat biträde. En kollega hojtar tillbaka: "Stänkskydd till Andersson!". Jag hatar det förklenande språkbruket. Barn, inte gamlingar, har haklapp. Bilar, inte människor, har stänkskydd. Ordet servett går alldeles utmärkt att använda.
Jag tror att det finns ett samband mellan synen på unga och gamla liv. Det heligaste som finns är livet. Att inte värna livet i alla dess former är att placera ett land på sluttande planet.
Det slutar med dr Mengele.
@Byli.8.init:Kjell Albin Abrahamson, utrikeskorrespondent och författare.