Den hårdskjutande Vinslövstjejen visade tidigt talang. Men framgångarna har följts av knäproblem; fyra juniorlandskamper, ett JSM-guld med Kärra, en trasslande menisk och ett trasigt korsband.
–Jag kom in på Rikshandbollsgymnasiet där de fem bästa tjejerna från hela Sverige togs in. Det är absolut ingenting jag ångrar utan det bästa jag gjort.

Knäskadorna har kostat. Inte bara i smärta och tid. De har också skapat tvivel.
Efter tre år och ett skadat korsband tog Martina studenten ifjol. När säsongen drog igång igen väntade en tuffare vardag.
–Jag skulle jobba, hinna träna sex pass i veckan och så kände jag: varför gör jag det här? Jag vet vad jag kan prestera men jag gör inte det. Jag var inte redo utan behövde ta en paus.
Martina meddelade klubben sitt beslut, packade pinalerna och återvände söderut. Till tryggheten i Vinslöv.
–Min bästa kompis Ida (Nilsson) spelar. Men från början tränade jag inte alls, jag var bara i hallen eftersom kompisarna var där.

Det dröjde inte länge förrän Martina var tillbaka på planen. Vinslöv tog klivet upp men så slutade tränaren Joel Lindh och Martina tvekade återigen.
–Sen kom Bengan som ett brev på posten. Det som var så bra med honom var att han lät mig vara. Han känner av stämningar bra. Till slut berättade han vad han ville och hur jag skulle vara delaktig i det –och det har ju funkat skitbra, säger Martina med världens bredaste leende.
En hel Martina Larsson är för bra för division ett. Det kan alla se.
–Det är många som säger att det här är en alldeles för låg nivå för mig. Men jag tror det här året blir nyttigt.
Finns det en risk att du tar för stor plats i laget?
–Det tror jag inte. Även om jag är lika gammal som många av de andra så har jag skaffat mer erfarenhet. De andra skjuter gärna över ansvar på mig och det har jag ingenting emot. Bara som en sån sak att vi skulle springa in inför 2–300 personer i premiären, jag fick nog 15 frågor om hur det skulle gå till.

Tiden i Kärra gav henne många lärdomar.
–Tränaren i Göteborg var perfektionist. Vi skulle ha likadana kläder och kom man i fel strumpor blev det böter. Har man haft det så i tre och ett halvt år har man strukturen i sig.
I Götbeorg gick hon under smeknamnet "Skånska dynamiten". Skottet och hennes omutliga inställning är hennes främsta kännetecken.
–Det kan jag tacka "Dodde" (Bo Bladh) för. Jag har aldrig varit så bra tränad som när han lät oss springa i tjockmattan, upp och ner på läktarna och fick oss att skjuta 150 skott per träning i väggen, säger 20-åringen med ett skratt.

Nu leker handbollslivet. Nykomligen Vinslöv parkerar på andra plats.
–Vi har spelat ihop sedan vi var små, är tuffa mot varandra på träningarna och smäller på. Sen triggar Bengan oss mycket. Vi är ett gäng vinnarskallar och känner varandra så väl att vi kan ge och ta tillsägelser på planen, beskriver Martina.
Är det realistiskt att tro att ni kan gå upp?
–Det hade varit jäkligt fräckt men då måste vi vinna serien och kvala oss upp. Det skulle vara en ren bonus. Det jag egentligen tycker att vi ska sträva efter är att få ett B-lag. Som det är nu har vi ett samarbete med Tollarp men skaffar vi ett eget B-lag kan vi också utveckla fler spelare.