Sista helgen i januari stundar riksting där partiledarfrågan är det självklara huvudämnet. Göran Hägglund utmanas av veteranen Mats Odell som backas upp av en brokig skara hårt ekonomiskt inriktade företrädare tillsammans med de konfessionella krafterna. Som dramat utvecklats finns dock anledning att tro att Hägglunds kommande vinst (för han lär vinna omröstningen mot Odell) inte är en slutpunkt för stridigheterna. Mer om det senare.
Först vill jag dock säga att det i många andra länder existerar bittra ledarstrider men där partierna till slut ändå efter att en kandidat valts sluter leden. I detta hänseende kan konstateras att de svenska partierna varit alldeles för försiktiga och inte vågat ha öppna processer.

Det ser emellertid ut att ha förändrats i och med ledarbytena i främst Center-partiet och Vänsterpartiet men även Miljöpartiet.
Det är svårt att exempelvis se Socialdemokraterna genomföra ännu en process likt den som ledde fram till Håkan Juholts entré som partiledare. På sikt hoppas jag att de svenska partierna vågar fram till ett förfarande med en medlemsomröstning för att utse partiledare.

Med detta sagt kan konstateras att det däremot är ovanligare att en sittande partiledare utmanas. Och att utmanaren tar fajten ända till en omröstning på rikstinget därtill.
Effekterna av stridigheterna kan det bara spekuleras om. Men två huvudscenarier med helt olika utgång kan jag se framför mig.
Antingen trycks den kristna högern tillbaka och banar väg för en mer allmänborgerlig inriktning (valberedningens förslag till partistyrelse syftar till detta). Detta scenario bygger på att den moralkonservativa kristna falangen inser att Kristdemokraterna som parti har större möjlighet att lyckas med denna inriktning. En inriktning som indirekt också ger den grupperingen inflytande.

Som diskussionen gått har jag dock svårt att tro att den kristna högern kommer att sluta upp bakom en sådan inriktning. I så fall återstår att en försvagad Hägglund fortsatt får hantera en högljudd moralkonservativa falang som helst av allt vill byta ut honom och förändra partiets inriktning. En sorts scenario 1:2.
Det andra scenariot är att den partisplittring det i flera år tisslats och tasslats om faktiskt blir av. Att de mest konservativa krafterna bryter sig ur partiet och påbörjar en ökenvandring långt ifrån maktens korridorer. Dock får de på sin vandring fritt spelrum för sina politiska idéer.

Oddsen är lägst på scenario 1:2. Till och med de mest hårdnackade i den kristna högern torde inse att en ny partibildning, trots att de ekonomiska resurserna säkert finns, är en mycket svår väg att vandra.
Att verka inom Kristdemokraterna blir därför handlingsvägen. De interna stridigheterna kommer då inte att upphöra. Kanske lägger de sig en stund men likt en vulkan kommer det att puttra under ytan och ingen exakt veta när nästa utbrott kommer. Bara att det lär komma.
Främst är detta en kvarnsten kring Hägglunds hals men i förlängningen är det också en huvudvärk för hela alliansen.