Främst för dem med låga inkomster som har svårast att få ihop ett litet sparkapital, en buffert för oförutsedda händelser. Det är alldeles utmärkt. För även om Sverige har en relativt sammanpressad inkomstspridning ser det helt annorlunda ut vad gäller besparingar.
Spridningen i besparingar är långt mycket mer ojämn och Sverige är enligt en rapport från banken Credit Suisse ett av de länder i Europa där förmögenhetsklyftorna är som störst. Lööf och Centerpartiets recept är att införa ett grundavdrag för sparande så att en del av utdelningen från fonder och aktier samt räntor undantas från skatt. En modell som framför allt gynnar dem med ett lågt sparande. De får behålla lite mera och kan på så sätt få sin buffert att öka.
Med anledning av en debattartikel av Lööf i Aftonbladet igår meddelar Carl B Hamilton (FP) att han hellre vill se en sänkning av kapitalskatterna. Som metod för att gynna sparande för dem med små besparingar och låga marginaler är det ett värdelöst förslag. Sänkningen kommer inte att komma i närheten av att ge samma effekt som ett grundavdrag.
Elisabeth Svantesson (M) avvisar förslaget och vill istället sänka inkomstskatten ytterligare. En något förvånande inriktning då det ena inte behöver utesluta det andra. Men framför allt är det förvånande då Moderaterna på sin stämma i höstas faktiskt antog ett förslag från riksdagsledamöterna Johnny Munkhammar och Henrik von Sydow med precis den inriktning som Lööf propagerar för. Att det är just sparande som ska främjas.
Svenska folket är hårt belånat. Och staten subventionerar lånande genom ränteavdrag. Sett i ljuset av detta är det orimligt att inte sparande också har någon form av stimulans. Lööf måste helt enkelt fortsätta att driva sin sparandelinje.