Viljan och energin är det inget fel på, trots hög ålder.
– Men jag är realist säger han. Jag skulle inte vilja lämna min hund mitt i livet. Så den nya valpen ska jag ha på foder, så den kan återvända till kenneln ifall det skulle hända mig något.
Vi träffas på brukshundsklubben i Osby och George har satt på kaffet. Han har varit med om mycket i sitt långa liv och vi blir sittande rätt länge med Ina tungt sovande under bordet.
Hon ska också vara lärare på valpkursen, så det kanske är bäst att hon vilar lite inför uppgiften.

George Heineman bor strax utanför Osby i Brännhult, som ligger på den småländska sidan. I Småland är han också född, fast i de norra delarna närmare bestämt i Norra Sandsjö. Vägen tillbaka till Småland har gått via Stockholm, Visby, Västerås, Malmö och Sjöbo.
Karriären började som 13-åring med småjobb. Han blev trädgårdsbiträde i Stockholm men tyckte inte det gav så mycket. Så han tog värvning och hamnade på kustartilleriet på norra Gotland i Fårösund. Han stannade i det militära under andra världskriget 1939-1945 och blev så småningom överfurir.
På fritiden blev det mycket militära idrotter som tog upp Georges tid som orientering och terränglöpning.
– Det jag är mest stolt över, av allting, är mitt fältidrottsmärke i guld, säger han. På 50 sekunder skulle man springa 50 meter, hoppa över ett plank på två meter med vapen på ryggen, springa 20 meter, kasta sig ner och skjuta träff på fem figurer. Det var inte många som klarade ...

George trivdes mycket bra på Gotland. När kriget var slut sökte han in vid polisen och blev extra fjärdingsman i Fårösund.
– Jag minns väl mitt första uppdrag. Det var 60 berusade finnar som hade börjat slåss i ett kalkbrott i närheten. Jag kom dit ensam men hade tur. Allihop hade somnat!
Efter polisutbildning i Stockholm återvände George till Gotland och arbetade i Visby. Senare sökte han sig vidare till Västerås och Malmö. Först fick han patrullera i Malmö, sedan fick han köra polisradiobil i tio år. Efter det blev han indragen i polisutredningsarbetet. Men efter ett tag tyckte han det var tråkigt och aktiverade sina gamla rötter, byggde växthus och blev trädgårdsmästare. Det höll han på med till 1989. Då lämnade han Sjöbo och slog sig ner i Brännhult.

George började med hundar på 70-talet. Han har aldrig haft polishund, men har tränat egna hundar och hållt på mycket med utbildning och varit instruktör och tävlingsledare. Han har tävlat i spår, sök och apport med fem av sina hundar och i elitklass med fyra av dem. Han har varit med i Svenska Mästerskapen i spårning och tävlar fortfarande. Förra året i november ställde George och Ina upp i Tollarp.
– Jag är landets äldsta elithundförare, jag fullföljde tävlingen och jag kom inte på sista plats! Så än är inte gubben slut.

Han håller igång med att kapa och klyva ved, för han eldar med ved i huset. Han är ute och går med Ina mellan en och två timmar om dagen. Han tränar spår en gång i veckan. Så formen och konditionen är i trim.
– Jag tror att det viktigaste är att hålla på så mycket man kan och inte sätta sig ner.
Nuförtiden florerar olika rön vad gäller hunduppfostran. George säger att det viktigaste är att ha kontakt med hunden.
– Jag talar med hunden hela tiden och säger vad vi ska göra. Det finns inga dåliga hundar, nästan alla problem beror på människan, så det gäller att vi tänker oss för, säger George.
Hans uppmanar till total konsekvens och att man inte lockar och mutar för mycket.
– Hunden ska ha belöning när den gjort något rätt och man ska visa när man är missbelåten, men man ska inte bestraffa, säger George. Man ska börja och lära upp hunden tidigt, det är därför vi har valpkurs.

George skulle gärna vilja skriva en hundbok, men han har ingen dator och behärskar inte tekniken och skriva för hand tar lång tid. Han säger att det finns redan många böcker, men de är ganska ensidiga och har utgångspunkt i en hund. George skulle vilja skriva om hur man skapar närhet till hunden, hur man får den att höra till. Han skulle vilja utgå från hundens naturliga beteende, hur den lever i flock till exempel och spräcka hål på en hel del dumheter som förekommer inom hunduppfostran.
– Man ska inte gå emot hundens instinkt, säger han, utan försöka sätta sig in i hundens naturliga beteende och agera därefter.