Så var det för Moderaterna när Carl Bildt lämnade landet för medlingsuppdraget i Bosnien.
Går vi längre tillbaks ser vi hur den nästan osynlige Centerledaren Gunnar Hedlund, lyckades leda sitt parti till att bli det största oppositionspartiet trots att han sällan visade sig i riksdagen. I en valrörelse tog han dessutom semester i slutspurten och åkte utomlands.

Att hasta fram en lösning på partiledarfrågan inom socialdemokratin torde därför vara en Döbelnsmedicin, viktigare är att det blir rätt person. Att vänta kan också ge fördelen att kring den som utses uppstår nyhetens behag varför denne får extra mycket strålkastarljus över sin person inför valet 2014.

Socialdemokratins största problem är dess självbild, att man historiskt varit ett 40-50-procentsparti. Dagens opinionssiffror kring 25 är en naturlig nivå som kan, om alliansregeringen hamnat i motvind, få S siffror att stiga till omkring 30 procent. I samtliga våra nordiska grannländer är detta den naturliga nivån för väljarstödet för Socialdemokratiska partier i valen.

Det skiljer bara några få procent mellan de politiska blocken, i söndagens Sifo bara 2 procent. Så ett regeringsskifte ligger klart inom räckhåll. I ett sådant läge kommer den som leder Socialdemokraterna att vara den givne statsministern i kraft av att leda det klart största röd-gröna partiet. För t. ex Fredrik Reinfeldt räckte det med 26,23 procent väljarstöd för M när han blev statsminister 2006.

Socialdemokraterna har ett alldeles utmärkt utgångsläge för ett politiskt parti. Men det förutsätter att Socialdemokraterna lyckas kapa banden till sin förlegade självbild och inse att vi i dag har ett nytt politiskt landskap att förhålla oss till. Så sluta deppa.