Löfven är uppväxt i Ådalen, har varit med i SSU sedan 13 års ålder och har alltid varit fackligt engagerad. Att säga att han är fast förankrad i arbetarrörelsen är närmast en underdrift. Tidningen Dagens Arbete menar att Stefan Löfven är en person som inte "snackar skit" om folk, vilket i detta de interna dolkstötarnas tid onekligen låter bra.
Man förstår vilka interna hänsyn som har tagits: det låter inte omöjligt att han kan ena partiet. Traditionella socialdemokrater kommer förmodligen att känna sig hemma, även om de nog kan vara brända av övertron på Håkan Juholt. Kan han också locka nya väljare och locka tillbaka de som funderar på att rösta på Sjöstedt, eller de som kände sig besvikna på Juholt? Inte lika säkert.
De allra längst till vänster eller de som tvekar mellan S och MP kan möjligen känna sig bekymrade av att han stått till höger i många frågor, som EMU och är för kärnkraft.
Ett tekniskt problem är att Löfven inte sitter i riksdagen, vilket innebär att han inte kan ta partiledardebatter, vilket faller på gruppledaren Sven-Erik Österberg. Att det i praktiken blir två medelålders herrar som leder partiet kan kanske bli problematiskt för feministiska väljare. Än mer tveksamt är det om de kan locka unga väljare. Duon kan nog stabilisera, men det är tveksamt om de kommer att upplevas som nydanande. Men det är nog gott så, med tanke på var S befinner sig: stabilt är bra.
Man kan hoppas på att Löfven blir en tråkigare partiledare än Juholt: det har varit nog med turer för socialdemokratin. Löfven är en bra karl. Kanske räcker detta för att också bli en bra partiledare.