Det ligger kanske ett korn av sanning i det, men samtidigt beklagar sig ju politiska reportrar och kommentatorer i media över att regeringen sitter stilla i båten och inte levererar några utspel eller större reformer över huvud taget. Regeringen har mest blivit förvaltande sedan valsegern 2010, klagas det över. Var finns de djärva målen och visionerna?
Nu kan man ta lätt på att journalister klagar över bristen på aktivitet från regeringssidan. Det är deras jobb att bevaka och kommentera just det och när det är lugnt på utspelsfronten, har de för litet att göra. Det blir tråkigt och de beklagar sig. Roligare då att kasta sig över det arma oppositionspartiet, som visserligen inte har någon större politisk makt i nuläget men som verkligen på löpande band levererar godbitar för media att glupskt kasta sig över.
Regeringens stillasittande och förvaltarskap har varit en visa en längre tid vid det här laget. Men det är nog betecknande att det är just i media som den klagolåten framsjungs. Bland väljare och gemene man har i alla fall jag inte hört något liknande. Kan det rent av vara så att folk i allmänhet inte efterfrågar förändringar och stora reformer?

Min tro är att så länge den övervägande majoriteten av medborgarna i ett land är relativt nöjda med sin tillvaro, så kräver de inga stora samhällsförändringar. Ja, de kanske rent av fruktar dem.
Är jag någorlunda nöjd med livet och de grundläggande villkoren, så är förändringar av lagar och regler inget jag står efter. Det som av vissa kallas passivitet och brist på initiativ kan av det stora flertalet i stället betraktas som lugn och ro och stabilitet.
Tänk om det rent av är så, att regeringen – och framför allt Moderaterna – valt en medveten strategi i det avseendet? Det har funnits perioder i vårt land, då politikerna i brist på resurser till större reformer i stället ägnat sig åt att genomdriva klåfingriga regleringar av människors privatliv eller av företagsamhetens inre liv. Man har ägnat sig åt att pådyvla människor sina egna värderingar utan att närmare efterforska om det verkligen finns någon efterfrågan på sådana ingrepp i det civila livet.
Nu är förändringsaktiviteten låg hos regeringen Reinfeldt och behovet av att stå på barrikaderna för att mota angrepp från oppositionen är också begränsat, eftersom det ledande oppositionspartiet är fullt upptaget med inre strider. Flertalet väljare är troligen fullt nöjda med det.

Men att sitta stilla i båten håller förstås inte i alla lägen. Skulle den europeiska skuldkrisen på allvar få genomslag också hos oss kommer det att resas krav på aktivitet och aktion från våra styrande. Då vill väljarna ha aktivitet.
Förhoppningsvis har Alliansen under tiden förberett sig just för den situationen och har färdiga och uttänkta planer att sätta i sjön om det krävs.