Wislawa Szymborska har gått ur tiden i en ålder av 88 år. Hon föddes i Kraków, 1923. 1996 tilldelades hon Nobelpriset i litteratur. Flera av hennes diktsamlingar finns översatta till svenska. Den senaste i raden, Här, utkom på svenska 2009.
Dikterna översattes oftast av Anders Bondegård. Samme översättare har även bidragit till förståelsen av poetens lyrik, inte minst i diverse efterord till diktböckerna.

Hans Ruin har lärt oss att en av lyrikens egenskaper är dess samlande nu. De varvade bildernas här och nu. Tanken på detta har ofta slagit mig under åren med Szymborskas dikter.
Författarens poesi påminner åtskilligt om det slags iakttagelser av vardagen som också kännetecknar flera svenska kvinnliga lyriker. Vardagens här och nu såsom den kan möta oss i dikterna av Ulla Olin och Anna Rydstedt, för att nämna två av dessa vardagsmystiker. En mystik som också veta att blanda in en hel del humor, även om dessa kapriser aldrig blir ofinkänsliga.
Det enkla anslaget i Szymborskas texter är dock bedrägligt. Tämligen omgående befinner läsaren sig i historiska och, hävdar jag, metafysiska utblickar och allsköns spekulationer. Även om det är att förenkla beskrivningen av hennes poesi samlas hennes ämnen i ett här. Ett samlande nu som i sin tur öppnar för drömmar och utflykter i tid och rum.

Det är lustfyllt att läsa Szymborskas dikter. Kanske detta beror på igenkännandets glädje? Eller på författarens intelligens? Vem mår inte bra av att umgås med begåvade personer? Inte sällan är poeten ironisk. Det gäller särskilt när hon avslöjar sina medmänniskor och det bondfångeri som för några ögonblick gjort dem sturska. Genom denna uppfriskande civilisationskritik kan säkert många genom författaren få tröst och upprättelse inför oförrätter som drabbat individen genom åren.
I dikten Icke-läsning sjunger Szymborska långsamhetens och eftertankens lov. Dikten inleds: "Köper man Prousts verk / får man ingen fjärrkontroll med sig från bokhandeln, / man kan inte zappa / över till en fotbollsmatch / eller en frågesport och vinna en Volvo. / Vi lever längre, / men mindre exakt, / i kortare meningar. / Vi reser fortare, oftare, längre bort, / fast i stället för minnen kommer vi hem med foton. / Här står jag med någon kille. / Där är visst min ex. / Här är alla nakna, / så det är väl på någon strand. / Sju band gud bevare. / Kunde de inte ha sammanfattat, kortat, / eller visat det i hela bilder?"

Ja, vart tog långsamheten och eftertanken vägen? Poeten tog strid för dessa värden. Ofta märker jag att det bland poeterna finns förbedjare. Diktare som utan att skriva läsaren på näsan vill uppmärksamma oss på sådant i tillvaron som ibland kommer i skymundan, men som strängt taget är sådant som gör livet värdefullt och ibland till och med uthärdligt.
Wislawa Szymborska var en sådan förbedjare och ögonöppnare. Hon kommer att leva vidare i de många bilderna som komprimerats i dikterna till ett evigt här och nu.