Långt uppe i bergen norr om den irakiska mångmiljonstaden Mosul lever ett eget folkslag. De har funnits i tusentals år men genom alla tider förtryckts, förföljts och utsatts för attacker av allt ifrån korsriddare och europeiska kolonisatörer till muslimska ledare.
Här, i Skhan, en stad lite större än Hässleholm, arbetar Fares Krithaji under sent 1900-tal som lärare i biologi, kemi och fysik tillsammans med sin hustru Balsim för att försörja de sju barnen. Men precis som Duraid Alyas, som bor i samma trakt, känner han sig trängd och hotad av de militanta religiösa grupperingarna i landet.
På fritiden slukar han böcker. Om hela Sveriges historia, från vikingatid och framåt. Som ägare till en stor bilaffär vid sidan av läraryrket kan han redan det mesta om Volvo och Saab, vars kvalitet imponerar.
Med historieböckerna i huvudet kommer Fares Krithaji fram till att Sverige måste vara det bästa landet för den som vill leva i frihet.
I smyg planeras flykten ut ur Irak. Människosmugglare får 7500 dollar för att med lastbil, båt och bil genom Turkiet, Grekland och vidare norrut ta honom till målet. Resan tar bara fyra dagar.
För Serhan Asko Bako, som betalar mindre, tar den ett år.

Sverige blir även den fristad som Hamed Haji, Duraid Alyas, Serhan Asko Bako och Falah Jogi Abdyi hoppats på. De kommer i olika omgångar men känner varandra eftersom de tillhör samma minoritet. Efter kommer fruar och barn.
–Vi är ett kämparfolk, och när man kämpar så lär man känna många, förklarar Fares och klappar om Serhan Asko Bako.
–Vi är jätteglada att vi hittat varandra.

Lunchtimmen har passerat och det är lugnt inne på den pizzeria i Hässleholm som Serhan och Duraid gemensamt driver.
Här, i den lilla matsalen, träffas ibland medlemmarna i yezidiska föreningen. Andra gånger ses de hemma hos varandra –men för de flesta fester krävs större lokaler.
Den nyblivna föreningen har redan omkring trehundra medlemmar. Mellan 63 och 70 familjer, säger Duraid och konstaterar att Hässleholm är en av de svenska städer dit flest yazidier sökt sig.
Yeziderna står även för den största invandrargruppen i kommunen.

Många kom efter bombdåden mot yezidier 2007, då fyra tankbilar exploderade i byar nordväst om Mosul och dödade många hundra människor.
De fem vännerna bodde dock vid denna tiden redan i Sverige sedan ett antal år tillbaka. De hade flytt ifrån förtrycket: de drömde om att få leva i enlighet med sin egen kultur, utan att tvingas kuva sig under olika extremistgrupper.
–Vi har inga rättigheter där. Man räknar oss som andra klassens medborgare, eller tredje eller fjärde, påpekar Hamed Haji och skakar bekymrat på huvudet.
–Alla människor måste få leva som de vill. Alla kan leva tillsammans, om vi hjälper varandra. Vi accepterar både Bibeln och Koranen, men vi har vår tro, tillägger han.

Yezidiernas religion är uråldrig. Den härstammar från kurdisk mytologi och gudalära, som är besläktad med den vediska hinduismen, men själva tron är en svåröverskådlig symbios av zoroastrism, judendom, kristendom, islam och sufism.
Både påsken, då det nya året firas, och dopet ses som stora och viktiga högtider. Fares funderar en stund och säger sedan att yezidierna står ganska nära kristna. Han skrattar till.
–Man kan säga att det är en kilometer mellan oss; det är inte långt!

Friheten att vara sig själva fann de i Sverige och Hässleholm. Frågan är om livet här även blev som de tänkt sig.
–Nej, nej. Jag är ingenjör och han är ingenjör, och han är lärare, säger Duraid och pekar på Fares och Hamed.
–Men Hamed har en pizzeria och jag har en pizzeria.
De rycker på axlarna. Livet blev bra ändå. Idag talar de istället om sina barns karriärer. Fares ena dotter drömmer om att bli pilot. En annan ska bli psykolog.
–Vi är ett kämparfolk! Här och i vårt land, betonar Fares på nytt och ler brett.

Han bläddrar i mobiltelefonens album och visar bilder på sin mamma, iklädd traditionell fez, lachak och krass. Han berättar om sin farfar, som blev 107 år gammal, och om morfadern som levde till 103.
Dottern Hanna, som föddes i Sverige, skymtar förbi i vacker vit volangklänning. Bilden är tagen i yezidiernas heligaste stad Lalesh. Yezidier från hela världen vallfärdar hit för att besöka sin store profet schejk Adi bin Mussafirs grav. Och hit har Fares Krithaji begett sig för att döpa alla sina åtta barn.
Kulturen har länge varit sluten. Att gifta sig med någon utanför den egna gruppen ses fortfarande av många som omöjligt. Enligt seden äter yezidier inte heller sallad. Idag, i Sverige, är dock läget ett annat, menar männen framför mig.
Fares förklarar att han har behållit omkring åttio procent av sin farfars traditioner. Hans barn kommer kanske att ha kvar tjugo procent.
–Om man lever i 40 dagar med ett folk måste man ta sig an deras traditioner också. Bara man inte glömmer sin egen kultur! säger han och de andra nickar instämmande.

Han kommer än en gång in på flykten från hemlandet. Hur släkten nu spritts över världen.
–Jag läste om hur svenskarna emigrerade till USA och lämnade en del av familjen kvar. Nu är det vi som kommer till Sverige och lämnar familjen bakom oss, säger Fares fundersamt.