När marken gungar och samhället är utsatt för fara ökar kraven på politiskt ledarskap. Det är då som våra valda företrädare har möjlighet att växa till verkliga ledare.
Exempel saknas inte i det förgångna. Det mest kända är förstås Winston Churchill och hans radiotal under krigsåren. Det senaste är den norske statsministern Jens Stoltenbergs agerande efter terrordåden i Oslo i höstas. Även förkättrade och förtalade ledare kan växa i farans stund. Tony Blair skrev en sista gång in sig i britternas hjärtan med sina sansade och inkännande uttalanden i samband med attentatet i Londons tunnelbana 2005 och vår egen Göran Persson uttryckte sina reaktioner efter mordet på utrikesminister Anna Lindh 2003 på ett sätt som ingav respekt och förlänade honom sympati i breda lager.

När Malmö nu drabbats av den värsta mordvågen någonsin finns det givetvis efterfrågan på reaktioner och ansvarstagande från ledande samhällsföreträdare. Allmänheten förväntar sig med rätta att det partipolitiska käbblet och utpekandet av syndabockar läggs åt sidan. Man förväntar sig ledarskap, ansvarstagande och sammanhållning.

Ändå var det käbblet och munhuggandet som först dominerande när justitieminister Beatrice Ask och Malmös Ilmar Reepalu i veckan uttalade sig. Reepalu angrep Ask och regeringen för att vara senfärdiga med ändringar i vapenlagen. Ask och Reinfeldt kontrade med att Reepalu och hans partivänner måste ta sin del av skulden efter så många års maktinnehav i Malmö.
Men någonstans på vägen in i ett politiskt gnällmoras måste besinningen hos de berörda ändå ha slagit till. Kanske berodde det på reaktioner från allmänheten eller på goda rådgivare, vem vet? Men när Ilmar Reepalu och Beatrice Ask i torsdags kväll efter en lång dags munhuggande möttes i direktsänd debatt i Aktuellt, så var tonläget betydligt mer dämpat och försonligt. Särskilt den annars så eldfängde Reepalu visade sig nu som ansvarskännande, bekymrad och en nyanserad uttolkare av Malmöbornas rädsla och oro. Det var helt enkelt ett av Reepalus bättre framträdanden i skarpt läge.
För vad tjänar det till att i ett dramatiskt skede utpeka syndabockar och skylla på andra? I sinom tid kommer verkligheten att utfärda sina domar i det avseendet. Verkligheten kommer att visa om Beatrice Ask varit en svag justitieminister med senfärdig leverans av behövliga lagändringar. Och verkligheten kommer likaså att visa om Ilmar Reepalus eftermäle blir att han skapade det nya Malmö i Västra hamnen samtidigt som han vände ryggen åt segregationen och den sociala misären.

Men i det läge som nu råder kan de vara säkra på att få sympatier och respekt för ett agerande som utmärks av empati, beslutsam enighet och ansvarstagande utöver det vanliga.
Sakläget är ändå det att polisen fått alla de resurser man begärt och ändå inte klarar att bemästra den organiserade kriminaliteten i Malmö. Det indikerar att det är något grundläggande fel i polisens organisationen och operativa arbete. Det är skit, sa rikspolischefen Bengt Svensson.
Lätt att hålla med.